fysik

Min första besvarade kärlek gjorde mig bokstavligt talat bensvag. Samt stum och skräckslagen. Det är sant - armhåren stretade, luften tog slut och knäna vek sig så jag tvangs sitta på bänkar och flämta av hans närvaro. Det var inte nåt teatralisk utspel inför honom eller mina kompisar, nej. Jag satt ensam och kände på pulsen och tänkte att va fan. Han gjorde mina stämband stumma. Jag kunde inte formulera en mening på ett helt år. Jag kunde knappt se honom i ansiktet för jag trodde han skulle bli till dimma. Fast han blev så att säga min dog jag varje dag. Nära grät när jag hörde hans röst i telefon. Jag var så paniskt inställd på att bli lämnad att jag givet blev det. Han kom som en sjukdom till mig som jag inte var redo för. Nästan ingen har drabbat mig så hårt efter honom. Jag önskar mig faktiskt och trots allt känslan åter, för jag tror jag skulle kunna förvalta sjukdomen bättre idag.