den stora förväntanen

Det är ju som svårt det dära med forna vänskaper. För några veckor sedan kom Arnau hit. Vi hade inte hörts på sju år och plötsligt stod han här i hallen. Det gick fint och det var ROLIGT. Alltså, Arnau är ju ingen Robin t ex, så mycket visste jag ju. Det var som en tidsficka: han var som förr, jag var tydligen som förr, allt var idel trivsamt.

Men... Iban. Iban var en av mina största idoler. Han var osårbar, oomkullrunkelig. Lång, kraftfull, rolig, med många lockar och en hes, förtrolig röst. Vi brukade hacka lök på varsina skärbrädor i takt med nån jädra Bowiesång och bli som lyckliga när vi såg varandra på stan eller i teverummet eller på Nocturnes. Han hade armar som räckte runt både självförakt och olycka och lycka, en stor och trygg gudom som befann sig än här, än där. Han stod ofta någonstans i närheten och skrattade och ojojoj, så kärt jag höll karln. Har inte hört från denne bask på sex år, och plötsligt skriver han att han tänker åka till skandinavien och hälsa på.

Jag är rädd. Därför att: tänk om mina minnen ljuger? Tänk om Iban är en apstark snuskgubbe? Tänk om han är ett psyko som tänker bosätta sig i mitt hus? Tänk om han är ett aggressivt fyllo? Om han biter mina kompisar och är allmänt smutsig och kåt och beroende? Jag blev oderdenteligt skraj av Robins besök, hua. Fast vaffan... Jag visste nu t ex att Arnau inte skulle vara som Robin. Jag VISSTE däremot att Robin skulle vara som sig själv fast jag förträngt det. Jag visste att Julien skulle vara guld och det var han när vi sågs. Jag visste att James skulle vara si si si si och ställa till med problem där i Berlin, och det gjorde han ju.

Och jag VET egentligen att Iban inte kommer vara snuskig och vidrig. Såpass känner jag väl honom? Jag är bara skräckslagen av tanken att han skulle vara förändrad till det sämre. OM han är det, då är det ju bättre att man får suga på gamla (felaktiga) goda minnen istället. Ahhhh! Hjelp. Om Iban goes down kommer en hel värld, dvs min, go down. Ledsen för förväntningarna... men de är höga gubbe, de är höga. Jag tror Iban är som en farsa, trygg och oövervinnelig. Men visar han minsta svaghet kommer jag inte STÅ UT! Jag är trettio nu, jag förstår att han inte kan vara någon övermänniska. Han är en bask som haft det svårt, han är blott ett par år äldre än jag. Han kan mycket väl fått tunnare hår. Han kanske inte är glad längre. Men vem fan är det å andra sidan? Vi kanske hittar nya och oanade sidor hos varandra. Jag är ändock rädd Dr Phil, jag är ändock rädd.

Men jag då? Vem är jag i hans minne? Det är ju inte envägsläskigt, det är tvåvägsläskigt. Blir jag besviken kommer ju han bli besviken. Vem är jag? Vem var jag? Äh, fan vet. Bu eller bä. Vad gör det ändå om ett hundra år?

det får bero

Jag har slutat snusa. I syfte att spara pengar och bukspottskörtel och sånt där. Tandkött. Svalg. Regnskog, ja sånt där. Jag har snusat påoav sedan 2004. Det har aldrig tagit orimliga proportioner i mitt liv även om jag ibland känt mig hågad att intaga dubbelsnus. Innan 2004 rökte jag hemrull, det såg ju så läckert ut att knacka fram ett papper och pudra på god tobak och slicka ihop när man hängde vid bardisken. Det var enbart därför jag började med detta, samt därför att några jag beundrade enormt körde hemrull. Men astman satte grymma sugrörstjocka käppar i rökhjulet, och det var väl ju lika bra så här i efterhand. Nå, det jag ville komma fram till är att jag inte tagit en snus nu på sex dagar och inte en enda gång tänkt att "nu skulle det sitta fint med en snus". Jag har inte ens öppnat kylen för att kika efter dosan som jag slentrianmässigt gjort under sex år. Jag känner ingenting. Jag har inte ont nånstans, jag är inte grinig, jag är inte hyperaktiv, jag äter inte upp frysboxen eller ens skafferiet. Jag biter inte i pennor, jag trummar inte (mer än vanligt) på bord o dyl, får inga utbrott.

Jag har alltid gillat att ta ut svängar med stimulantios och har så gjort.
Jag rökte tobak varje dag i fyra-fem års tid
Jag åt socker varje dag (alltså socker allena) under ett år
Jag drack stooora kvantiteter alkohol varje dag i över ett års tid
Jag rökte stooora u-båtskvantiteter gräs varje dag i två års tid
Jag drack åtta dubbla espressos plus fyra lattes dagligen under ett år
Jag åt snabbmat varje dag i tre månader
Jag var på casinos varje dag i två veckor
Jag snattade nästan dagligen under ett års tid

Jag blev ändå inte alkis, tabakkonist, potskalle, sockerivrare, tjockis, kleptoman eller spelberoende för det. Samma minut som jag lade det överdrivna bruket av gräset, ölen, godiset, stripsen, koffeinet, markerna åt sidan så var det inte mer med det. Tänkte inte ens på det. Det där belöningscentrumet de snackar om kan inte vara så välutvecklat på mig och det måste man väl vara tacksam för. Det är samtidigt konstigt eftersom jag anser att jag njuter nåt ofantligt av att dricka vin, äääääta, lägga in en snus, röka gräs, suga kaffe och ligga. Men jag menar: jag kan köpa en påse blandsnarr (en gång varannan månad), dricka alkohol (numer aldrig, mer vanligt en gång per vecka), smacka in en pizza med bern (två gånger per år), inhalera gräs under nån fläkt (fyra gånger per år), snatta en kajal (en gång vartannat år). Allt detta är fortfarande svinakul, men det tycks inte vara något min kropp kräver. Jag är på när tillfälle bjuds, det är jag. Men däremellan... nichts. Hoppas att det förblir så.

svenskt kaffe

Jag tog en guidad busstur på ön en dag. Det var jag och femtio äldre människor i papiljottfrisyrer och ljusaorangea blusar och fotriktiga bullskor. De var alla vid gott mod redan från början och sprang runt och hälsade och klappade på axlar och mullrade med magstöd HOHOHO innan vi ens hoppat på. Vi satte oss i bussen, hälsades välkomna av en luttrad guide, nådigt nickade. Han hade dukat upp med allsång i olika stämmor beroende på var i bussen man satt. Jag är inte så mycket för det där med att sjunga ”En busschaufför” och ”Tio tusen röda rosor” och mimade lite istället och försökte kika ut genom fönstret på det svedda landskapet. Reseledaren stod längst fram och dirigerade och blänkte om pannan, han hade äppelmage innanför den vita skjortan, den där sortens kroppsform som ska vara farlig när man är man. Men han viftade på trots detta och pensionärerna sjöng skränigt och smyghalade upp små flaskor med jägermeister och ron de miel ur handväskor och byxfickor då och då. Tanten som satt bredvid mig började bli i gasen av detta kamratliga huttande och lutade sig allt oftare framåt och stirrade på mig underifrån medan hon sjöng och ruskade min arm muntert som för att understryka hur roligt vi hade. Jag log mot hennes flackande irisar och tog i lite i sången. Det gillade hon, ojoj, hon diggade med huvudet och hytte takten med näven och dragspelslog. Sedan pekade guiden lite till höger och lite till vänster. Sedan skulle vi hoppa ur bussen för att titta på en utsikt över ett berg och en dal och intaga 12-fika på en restaurang. Pensionärerna kikade på vyn och tog några foton på varandra när de busade med handväskor innanför byxorna och sedan rusade de så snabbt artrit och benbrott och gikt tillät in på restaurangen.

Fika! Karaffika blev det. Äh, strunt i bullar och svagt kaffe, hiva hit rövin! ropades det och vinet kom inte glasvis utan alltså i tillbringare. Elden sprätte, gamla tidningsurklipp darrade på väggarna och tidigt nittiotalsgardiner svajade över smutsiga fönster. Kyparen (som hade varit på fest hela natten sa han) hade rent utomjordiska ögon, som snärtade av tagel, halvslutna under svartvippiga fransar. Han sprang fram och tillbaka med vin och honungsrom åt vårt allt mer uppspelta sällskap. Det dracks och inte åts och beställdes allt mer och skojades. Vissa av oss skrattade så plastblommorna välte, en man frustade så att hans stol vickade bakåt och han drog med sig sitt vinglas till golvet. ÄH, camarero, mas rövin! ropade han under bordet med fötterna i luften och alla nästan dog, de gurglade efter andan tills han kravlat sig upp. Då brakade det löst igen. Reseledaren stod i dörrkarmen och bet sig i läppen.

Efter mycket etanolfikande tullrade skocken tillbaka till bussen. Det var tjo och det var tjim, tidigare obekanta vänninnor knickrade nu i armkrok och sjöng på någon Roland Cedermarksbit, gubbar kastade sina kala huvuden bakåt och väste av skratt, dunkade knytnävarna mot knäna. En man utförde en flamencodans för några cericea damer som höll takten med handklapp. Guiden bet sig hårdare i läppen och bad folk att skynda på lite till sina platser. Efter tio minuter var det bara jag och busschauffören som satt där vi skulle, resten stod i mittgången och tjabbade och klirrade med sina osprättade miniatyrwhiskys. Efter ytterligare sex minuter satt alla ungefär där de skulle, utom en tant i panamahatt och åderbråckiga ben i för stora shorts. Hon raglade fram i gången och busschauffören skrek att han VÄGRADE köra någonstans innan alla hade satt sig. Sätt dig nu Britta! Hörru, sätt dig nu! ropade hennes polare. Då satte hon sig faktiskt, på rumpan, i gången, och började hasa sig fram. Hon tog tag i folks ben och drog sig framåt, eller bakåt i bussen. Chauffören hade visst fått nog och gasade iväg och tog snäva svängar så påsar med vykort och extratröjor och tomma småflarror rasade ner över Britta. Allsången var härifrån omöjlig att styra över, folk sjöng på olika sånger och drog skämt och höll små tal i mittgången över Britta som till sist lagt sig ner, så guiden satte sig snart längst fram med armarna korsade över äppelbuken och sa inget mer. Det blev inga fler stopp heller för chauffören körde raka slingriga vägen till ett golfhotell och sa att samtliga skulle gå av där, men det spelade ingen större roll. Det hade varit en härlig utflykt.

cockneylogik

Was Harry on the boat was he? Was Harry on the boat? Was Harry on the boat, ey?
You know: Harry Munk - spunk, boatrace - face? Huh? Yeah? Was he then on the boat there, Harry? Was he?
H A R R Y M U N K - S P U N K
B O A T R A C E - F A C E
Yeah? GOT THAT?

D.A.T.E

Jag har aldrig varit på dejt någonsin. Det är tydligen ganska ovanligt, sjukt även. Iallafall när man talar med UK's, US's, Aus's och NZ's. Ja, och... de flesta i Europa. Dejt! I Sverige har jag nog aldrig blivit tillfrågad ens. Kanske nåt distant svammel om krus och kaffe, kanske nåt tal om att gå på Allens senaste, kanske nåt förteget om att kika på Family Guy i lag någon gång. Men huga. Joooo kanske det, hummar jag och raderar samtidigt deras nummer från telefonlistan. Jag har aldrig hittills begripit när folk flirtar med mig, och har jag begripit så har jag önskat att jag inte begripit och då låtsats som om jag inte begripit. De kan komma med tusen fina upplägg som jag borde kunna nappa på. Men jag begriper aldrig någonting. När de till slut blir så övertydliga att de måste sucka djupt och säga att de skulle vilja hångla, då blir jag antingen 1) Peppad på våldshög nivå 2) Skitnervös/äcklad

Om jag varit medönskad på någon dejt i Sverige har det i såna fall uttryckts så luddigt att jag med lätthet kunnat strunta i de eventuella klangbetydelserna. Det är väldigt lätt att låtsas missa inviter. Utanför Sverige har jag däremot fått raka, ärliga, icketramsande utbjudelser av diverse män. Jag tycker verkligen att det är skitmodigt av dem, att gå på ett fik eller en kaffebar eller ett bageri flera gånger och sedan plötsligt bjuda ut stycket som jobbar där. Hade det varit idag så hade jag gått med dem, för att vara åtminstone artig. Men då när det kom grabbar och stammade över disken och ville ha med en på tjugioettårsfester och nån systerdotters studentspex och båtturer och en massa roliga grejer skrattade jag tyvärr RÅTT åt dem och kastade luggen ur ögonen och sa eh, NEJ tack. Det var inte för att jag tyckte att jag var nåt häftigt stoff i jämförelse med dem, oooo nej. Jag skrattade ju åt det absurda i att DE trodde att JAG var dejtingmaterial. En lättsam och charmerande kvinna, likt de andra dejtbara de dejtat tidigare i sina liv. Jag skrattade åt att de i mig såg något som de trodde skulle... Ja, jag skrattade åt dem. Jag är ledsen för det. Numer. DÅ gjorde jag det för mig enda tänkbara - avdramatiserade deras förfrågor genom skämt och drog upp vida avstånd oss emellan genom huvudskakningar och en krökt överläpp. Ett eh, NEj tack, och sedan fortsätta plocka upp mandelcroissanter i skyltfönstren fast vicka på höften mördande långsamt samtidigt. Grabbarna kunde ju inte veta vad jag garvade åt, de måste ha trott att jag var en självupphöjd liten fascist som tydligen ingen man dög till. Vojne vojne, de skulle bara veta hur det låg till egentligen. Eller var det faktiskt en mix? Jag minns inte. Jag brydde mig aldrig något vidare i det där om jag ska vara ärlig.

nu är tid

Har en fabel. Har motiv. Har ett huvudtema. Nu kör vi. (Har tusen fabler, tusen motiv, tvåhundra teman. Nu kör vi.)

boved

Aschå Beangt, ja ha så schweinit troookit!
Borde inte ha det för jag har en masse att förströ mig med. Men vid en viss tråkighetsmättnad VILL jag inte ens göra något. Läsa HP Lovecraft - blä, baka knäckebröd - redan gjort, städa - naae tack, skriva - men skojaru? Kolla på film - NEJ, gå ut - i tjugiosex minus snöstorm, ehh nej, snusa - jag har slutat, träna röven - jag är sjuk, OS - ..., leta ny musik - JAG ÄR SJUK!

Så jag går hit och dit, ordnar nio koppar kaffe, går upp och hoppas att jag fått mail, har inte fått några mail, går ner och kollar om teve-shop har nåt spännande, det har de inte för de demonstrerar Abtronic, går upp och öppnar en bok, ser inte vad det står, går ner och kollar på OS, det är curling, ställer mig på leg magic, går upp, googlar på geishakulornas fantastiska egenskaper, går ner och gör mer kaffe, kikar i röda rummet, det behöver städas, googlar på yotox, gör lite yotox, går ner och kollar igenom tevekanalerna: testbild, curling Fin/Jam, Twins ångstrykjärn, ishockey Blr/Kzt, Lilla prinsessan, Tysklands historia. Snyter mig och kikar i skafferiet. Inget hungrig, går upp och skunkar, ingen skriver nåt nånsin längre. Kollar på telefonen, ingen att sms:a, ingen som sms:ar, gör mer kaffe och poppar alvedon. Går upp och kollar mailen, ingen skriver. Ingen på msn frutom BiggusDickus@gmail.com. Fejsböck fungerar inte, det är ändå bara irriterande. Kikar på folk som blivit smala på viktklubb.se. Läser trettio människors framgångshistorier om hur de slutatde äta tio semlor och fyra påsar chips om dagen och började leva på linser och spinning. Undrar när jag kan börja jobba igen. Kikar ut genom fönstret men får ont i ögonen av snön. Snyter mig. Kikar på Maj-Ros. Hon står kvar. Äter lite hö. Slickar på saltstenen. Lägger mig ner. Somnar. Dör.

mannen och hundarna

Jag älskar Martin Clunes' hundprogram "A man and his dogs". Bästa hundprogrammet hittills. Och Martin är ypperlig - nyfiken, respektfull och torrt brittiskt rolig. Han ställer bra och relevanta frågor till ursprungsbefolkningar och hundexperter och är så innerligt intresserad av svaren att jag blir tårögd. Han har träffat vargar och dingos och afrikanska vildhundar och är så glad och upphetsad varje gång. Han har träffat varenda uppfödd hundsort som finns tror jag, sönderavlade hundar som ska passa människans tillfälliga behov och nycker. Han vill ta reda på allt om hundars ursprung och instinkter och personligheter och han gör det så sällsamt väl. Rysligt bra, "A man and his dogs" borde visas på bättre sändningstid än 12 på söndagar. I och för sig kanske det är en bra tid, när alla lördagssvirare krupit ur sängen och upp i soffan. Om man nu gillar hundar alltså, men vaddå, det gör väl alla med lite vett?

yrsel, varsel, arschel

Jag är fortfarande yr, vilket är obekvämt. Speciellt eftersom jag alltid tror att jag ska dö eller bli invalid så fort jag har en sjukdom som inte är förkylning. När jag fick körtelfeber trodde jag att jag var med barn, att jag höll på att bli galen eller att jag blivit förgiftad. När jag fick salmonella var jag säker på att jag var med barn, hade fått aids, cancer eller spetälska. Nu tror jag att jag är med barn, har en tumör eller håller på att utveckla schizofreni.

Andra trevliga möjligheter jag nuddar vid är virus a la Cabin fever, KOL, UVI, MS, CP, PCP, gikt, pest, sinnessjukdom, resistenta bakterier, skrumplever, hjärtflimmer, brusten blindtarm, binnikemask, håravfall, starr, reumatism, bronkit, mjälthugg, svamp, utbrändhet, fraktion, foglossning, njursten, tandröta, urkalkning, vestibulit, benskörhet, solsting, arktisk hysteri, tarmvred, artros, ringmask, bältros, sorkfeber, bävergäll, kondylom, skabb och likmask.

Och är inte hypokondri en sjukdom?

bette

Jag har sagt det förr: jag tänker satsa på Baby Jane-stil när jag blir äldre, i 50-årsåldern nån gång kanske. Jag har redan börjat, jag känner att ju mer smink jag knular på numer desto bättre känns det. Snart är jag bara en mask, en avundsjuk och rubbad mask som vinglar omkring med mitt gin i höga glas. Syndsvart eyeliner som flyter ut i kråknäbbarna, köttrött läppstift, arsenikvitt puder och helt oregelbundna kindrosor skall jag ha. Därtill en dockklänning och lockat dockhår - fyfan vad kul det ska bli.

den där... livslustan

För blodet brusar hett i öronen och fingarna trummar på kjolstyget och allt man flackande kikar på är potentiella livstidsskämt. Hjärtat slår dubbelslag och allt är möjligt, jo: ALLT är möjligt och sannolikt. Himlens karibienblåa blåhet blir blåare, luftens okända dofter slår nosen i marken. Människor må ha skeva ansikten, sneda näsor och hopplösa jeans - härifrån ser man det vackra i var och en. Vilka bärnstensögon, vilken HUD, vilka söta rena händer! En sådan sällsamt het röst, vilket kluckande skratt, vad för godhet som dväljs i det bröstet! Jajajajajajajaja! Satan vilket drag! In med en bärsa till och svälj halva i en enda klunk, klirra med glashalsen mellan hungrigt garnityr för här, mina vänner, ska inhaleras glädje. In med glädje, ut med glädje, sitt som ett blommande glädjefyrtorn i mistiga natten. Ingen tid att förlora för tiden är NU och allt detta är nuet och allt detta är nuet och allt detta är nuet. Krigsdansa krigssvischa krigsäta krigsligga med dessa fantastiskt vackra män och deras smala bröst, smeka över svarta polisonger och mjuka läppar; beställ en bärsa till! Huden som klingar och böljar och hettar ner till tårna och tillbaks under den där brunbrända handen i nacken, ett månadslångt andningskippande, en färgexplosion innanför ögonlocken, mer! MER! Att sitta the fuck stilla är inte att tänka på för hela världen studsar ju, en armé av blixtrande leenden och livssmackade skratt omringar, liv o liv!

brittania

Men snälla Gud, ge hit en britt!

semestern

Det är något som passar mig så perfekt på såna här ställen. Jag mår så inihelvete bra av sydamerikansk chickachickamusik och stormig hetta och tala spanska och lelele och käka pepprig mat och dricka blaskigt öl och svisch svisch svischa bland andra med precis samma rytm att blodet både lugnar sig och rusar saftigt. Hur de orkar med att bevara glöd och dans när turismen berövat dem liv och värdighet och natur vet jag inte, men jag är glad att fester finns kvar i de mångas kroppar.