syrligt

Det är vid tillfällen som dessa som jag saknar skunk något bedrövligt. När man är sur som Tudor. När man som jag vill sitta uppe och känga och svänga ihop orden såpass att man som jag vid nöjd inte är precis lika sur längre. Men skunk är död, skunk är död och skunk har rosslat ett bra tag. Det är fint för skunk att skunk är död, men frågan är var jag nu ska lägga alla mina storvulna känslor. HAH?! Fan vad sur jag är. Ge hit en träpinne så jag inte gnekar tänderna till pulver. TACK.

sjutton år

Aldrig trodde jag detta. Eller: aldrig kanske var ett kraftord, men inte anade jag att sjutton år av häftig levnad plötsligt kunde raderas. När jag idag kikar i spegeln bor den där griniga trettonåringen som var jag i den. Det har mest med mitt hår och osvärtade ögon att göra förstås. För jag har fått LOCKIGT hår. Och den färg som naturen bestämde åt mig, färgen jag hade upp till just tretton och aldrig sett sedan dess. LOCKAR. Det är märkligt, jag har aldrig haft det förr. Ja, inte sedan jag var tretton alltså och min moster hade permanentat det. Huga. Ge mig ett halsband av kotänder och fågelben samt en liten viff blåhallonolja på handleden så är jag nästan där. Släng in lite irriterade finnar, en proffssprejad snelugg, ett os av kall och rå gubbsvett, en hettårad kärlek, en jeansväst och en dröm om att vara häxa så är det fullbordat. Tänk om det vore så? Tänk om jag är tretton igen? Det är en ryslig tanke.