såsomdeva

Fast ibland ser jag klart. Jag vet då att det är idén jag är besatt av, idén om personen och inte personen per se. Dessutom är personen i fråga flera stycken personer ibland. Men det är en god idé, jag har kokat ihop den skickligt.

förtärd

Jag är extremt kärleksfylld och det bränner ut mig, jag orkar inte ha det såhär. Jag kan inte andas normalt. Det rasar runt i kroppen, ylar bourdeux, sprutar som vatten i syra. Och så bang bang måste jag sova 30 timmar i rad och vägrar svara i telefon och självförhärligandet knycklas ihop till en kvarlämnad inköpslista medan självföraktet breder ut sig över åkern. Det är kul! Det är kul när det är kul, men när det inte är kul så blir det så pyttemycket okul.

munster

Jag är mindre dramatisk. Mer balanserad. Men vid studie av gamla dagböcker tappar man mod snabbt.

15 nov -02
Varför svarar han inte?

27 jan -06
Vad svarar han inte för? Va?

30 nov -08
Men varför svarar han inte?

16 feb -11
Man kan undra varför han inte svarar. Men nåt svar lär man inte få.

6 feb -12
Skulle dra kniv för ett svar.

Nu ska vi se på mönster bravis, nu ska vi se.

levat liv

Jag utropade som 22-åring att jag kunde dö nu! inte för att jag ville det utan för att jag ansåg att jag hade sett och varit med om så mycket häftigt att det inte gjorde så mycket ifall livet skulle berövas mig plötsligt. Det var ett överilat gastande såklart, men det var verkligen en smockfylld tillvaro då. Eftersom jag emellanåt älskar folk tills nån blöder och gjorde så ännu mer då, sög jag i mig varenda jävel tills jag inte sov mer än ett par timmar per dygn. Detta innebar väldigt mycket tid för folk folk folk folk folk och jag gick omkring som en vandrande kärlekslada, lyste och brann och myste och samlade upp alla jävlar i bröstet tills jag inte kunde skilja mig själv från delarna jag fått eller tagit från andra. Jag kunde aldrig göra upp planer med nån, aldrig - då kunde jag ju missa nåt som hände nån annanstans. Ellinor sa nån gång att för helvete, du måste väl kunna bestämma att du möter mig vid 12 imorn för kaffe?! och jag vred mig i inre uppror och sa ja fast jag menade nej. Det är ett slitsamt företag att hålla koll på en hel stad, att alltid vara med överallt och vara på väg nån annanstans, en liten bit till alla. En gång skulle några åka ut till en tjejs stuga över natten och bada och ha sig, men jag fixade inte att följa med. De hade haft skitkul såklart medan jag hade sprungit hit och dit och samlat och deltagit på tjugo ställen och i fyrtio sällskap. En bit till alla ja, men inget blir det då till någon. När nån ville ha mig på tu man hand manövrerade jag bort den personen och lubbade iväg till ALLA ANDRA ÖVERALLT SAMTIDIGT. En jävla hets. Det var väl därför jag tyckte livet var så maxat att jag kunde dö i så unga år, för det var breddfullt av känslor och människor och syner och idéer. Men gällande min drivkraft, att inte missa nåt, gjorde den i själva verket att jag missade allt. Och därför är jag glad att jag lever än så jag har chans att vara med på riktigt, även om jag fortfarande håller på precis så här.

Men hade jag inte farit dit hade jag kanske varit mer år det anpassade hållet idag. Jag vet varför det drabbade mig så hårt, det var för att jag plötsligt passade in och passade in nåt så djävulskt. Det var en helt ny känsla; mäktig, övermäktig, rusig. Men detta har givit mig en vriden norm för social samvaro av det mer gängse slaget. Jag vet fortfarande inte vad det är för regler som gäller på riktigt, jag förstår dem inte och det genererar stundom en saftig mängd frustration hos mig som tar sig uttryck i diverse konstigheter och utfall.

fatntasia

Jag har ett minne från en tid jag inte ens var född i. Jag kan inte förklara det, men jag kan framkalla känslan av det när som helst.

Det är sent 70-tal. Jag har en kolafärgad manchesterkappa med bälte och en läderväska över axeln med studentlitteratur i; föreläsningar i socialism och sådant. Jag går i en lönnallé och prasslar i orangea löv. Det brisar ljumt fast det är höst och färgerna svävar högt i luften. Det är Östersund, men det är 70-tal. Jag har ett barn på dagis och ett axellångt rödblondt hår med lockar runt ansiktet. Jag är nöjd. Det är en märklig vind i september, lite väl märklig och nästan olycksbådande. Men jag är ung och stark i lårmusklerna, harmonisk och pigg på livet. Jag ser på parken genom svärtade ögonfransar och känner mig rätt.
Det är inte möjligt såklart. Jag har hittat på en scen i någon annans liv. Men jag gillar den scenen som för mig blivit ett minne, jag får behagliga ilningar när jag tänker på det.

sanning

Jag får brev från kubaner som vill mena att jag är bl a "mystisk" och "superintelligent". Det är nu inte så svårt att vara mystisk när man enbart kan 250 ord på spanska. Var superintelligent kommer ifrån däremot kan man bara spekulera.

falskt

Fan vad kär jag är. Har varit kär i samma kille i fem år nu. Det är bra att han bor i Baires, för då blir den aldrig besudlad, kärleken. För den är bara delvis besvarad, kärleken. Om ens alls, kärleken. Tryggt.