freudiansk feldrömning

Jag drömde i morse om stora karlar som sprang omkring och lekte asaguden Balder och sa: ”Sähära gjorde Balder”, och så sprätte de till och knyckte med sina fläskiga ryggar och påstod att Balder hade kämpat så i krig, att det där knyckandet var hans vapen.

Det var ett larmande och brölande och jag skrek till en tjej som hade långt hår av tagel, som jag klappade på bröstet: ”Men var inte Balder en fredlig gud? Var inte Balder en fredlig gud?! JO JA SA BALDER - HAN KRIGA VÄL INTE? HAN VAR JU MILD!” Hon hörde inte så bra för alla Baldrar som sprang omkring.

Sen kom min högstadielärare Matti som precis ingått ett olagligt förhållande med åttondeklassaren Lena och rakade ut alla tokiga män. Sen sa Matti med en suck: ”Oherregu, det var mig ett jävla tjön”. Han sa tjön. Det lät precis som kön, men han menade att oliv hette tjön. Jag och Lena garvade mycket åt detta.

Sen vaknade jag.

Bäste herr Freud. Vad betyder detta: Vacker asagud, kraftiga män i strid, hår av tagel, tjön som uttalas kön samt förbjuden kärlek?

the owls are not what they seem

Sju ugglor glider runt här. Man ser bara deras vita bröst och vridna huvuden i mörkret. Jag låg på volvons bakruta och bara stirrade upp bland dem. De kommer så nära att man ser deras runda rovögon, men de är så tysta att jag aldrig skulle märkt dem såvida inte hunden gjorde det. Hunden la sig i snön och stirrade på dem hon också. Vi låg på varsin plats och kikade upp bland dessa urtida spöken under en halv timme. Sen tyckte jag att det började bli tråkigt. Då ropade jag på hunden som kom direkt. Sen gick vi in och åt Jansons frestelse.

i think of demons

Apropå demoner såg jag "Paranormal activity" igår. Jag har hört och läst att den ska vara det värsta man sett sedan skivat brö. Jag såg paranormal aktivitet igår och satt blott tom och besviken efteråt i min stuga gjord trä uti svarta furuskogen. Är det något jag inte är rädd för så är det demoner som klampar omkring i talk med sina tretår. Jag var tusen gånger räddare när jag såg "Det" 1991. Alla vet ju att det finns mördarclowner från förra sekelskiftet. (Nästan) alla vet att demoner inte ser ut som hydror och får ouijabräden att brinna. Demonerna har ju skojiga hattar och dåliga tänder och viskar en otäcka sanningar i örat, det är allt. Även om det är skadligt nog.

odröm

Härom natten låg jag på ett godståg. Det var som ett mindre virkeståg, med järnspjälor istället för vagnar. Jag låg där på mage och rullade in i en stad, osäker vilken. Jag tittade upp och såg syner liksom i blixtar. Jag såg flygande... demoner tror jag att det var, som i varje blixtbild stack gafflar i tanters halsar, bet folk döda, slitsade människor. Jag var så rädd som jag aldrig varit på riktigt och tänkte att nu är det kört. Tåget rullade längre och längre in i staden och dessa varelser hade tagit över hela stället. Demonerna, eller vad de nu var, svävade över folk, svischade och plågade dem. De var tjugotalsuppstyrda och hade alldeles för breda leenden i röda läppstift. Vore det inte för den där tjugotalstouchen på hela samhället var sceneriet som i en medeltidstavla illustrerandes infernot som väntade SYNDARNA. Högafflar och nakna plågor. Jag bävade där jag låg men gjorde mig faktiskt redo för döden.
För att i nästa scen vara en flygande demonissa själv. Då var jag plötsligt hatisk, hånfull och grinande av övermakt. Flög över vräkiga middagssällskap med blonda kvinnor och stärkta män som inte ens hade vett att bli rädda. Jag flög över vällagda lockar och SKAR i damers kinder, ville skaka skräck och kaos i dem, kände sidenet bölja i händerna från deras klänningar, hörde dem sucka. Jag flög in och ut genom byggnaderna, genom marmorfönster utan rutor. Parerade fint mina mordiska medhjälpare vid luftmöten, vi var alla snabba och viga. Helt utan samveten och fulla av skada. Huga.

fordom

Jag var bättre förr. Jag var sämre också. Men det var bättre förr. Inte för förr.

inte

Jag börjar bli stinn av att bli bortvald. Det bortvalda är en rostig tråd genom hela min existens och visst begriper jag att om mönstret är konstant så ligger felet hos mig. Men ingen berättar nånsin vad felet består i och själv ser jag det inte. Så tydligt. Tvärtom höjs jag till skyar och åsar och klippsprång och sedan står jag ändock i pannrum allena när alla glimögda har stuckit med mina kompisar.

mötet

Eftersom det inte finns några vittnen kan jag säga att det gick till hur som helst. Ingen kan kontrollera min version och ingen kan säga nämen stopp, så var det inte. För Berlin är osannolikt i sig och inga förlopp kan egentligen uteslutas. Jag mötte Steve för första gången:
1. Under en nattlig klättring på ett tennishallstak i svidande snöstorm
2. Under ett åskväder, till skydd i en romersk-katolsk gränd där trä-Maria allvarligt blickade och blixtarna ven
3. På en forsande ruin bland tusen andra benvåta människor
4. I ett tvåtorsobrett torn över ett squattat konstnärskomplex en nyårsnatt
5. I ett trappförråd med cyklar och knark under ett hostel
6. I rutschkanan på en lekplats i fornt judiska kvarter
7. På en nattlig bussresa där vi tjuvknäppte kort på varandra över stolarna för vi blev så överväldigade
8. I kostymrummet på en judisk mimteater/klezmercabaret efter stängningsdags
9. Under ett piano
10. På en ödslig bro där stjärnorna trillade

Allt är sant.