pip

Om man på dödligt allvar tycker att Pippin är drömmannen, är man sjuk i huvet då?

para agua

Men snart: LOLLA SPANSKA! Alla spansktalande länder jag varit i är mina faboritländer. ALLA! Spanien självt inte minst. Jag trivs så våldsamt bra där. Hela inret blir som en rusig centrifug, dagonatt nattodag. Käka flamberade korvar och sluka sangria! Kika på saffranssol och knullblåa vatten! Jag kommer aldrig förstå mig på folk som ska vara tufft blasé och oimponerade av allt när de reser: det är ju APAPEPPIGT att fara utomlands! Det finns inget som är tråkigt, hur många gånger man än gjort det förr. Och tänk att det ens är möjligt, och så smörmöjligt dessutom. För svenskar är hela jävla jorden öppen. Jag glömmer inte att jag är priviligerad som kan fara än hit och än dit. Och det om något är en anledning att vara tacksam och entusiastisk och intresserad när man kommer till nya länder tycker jag.

Jaaaaaaaaa, javet: det finns sådant jag borde ordna i livet, men just nu gir jag fanken i det. Jag behöver andas in lite liva och lusta, springa i sanden och tjabba tjenligt med snäppiga restaurangägare. Jag vet ju att det hjälper. Att det egentligen är det enda som hjälper.

booooo

Jag drömde om en hund som spelade piano med väldigt bestämda tassar imorse. Det var sjukt kul tyckte jag och höll om och garvade åt den här hunden, som vart väldigt peppad av att jag uppskattade hans spel. Och vi satt tillsammans bland fina människor som alla hade väldigt roligt. Jag vaknade av att jag faktiskt väste av skratt och sen låg jag och log åt min hund och var varm och glad åt alla mina vänner där i närheten. Det var så solglittrigt genom asplövsvajandet utanför fönstret och bara fint. Fint. Men ju längre tiden gick förstod jag att detta inte kunde stämma. Jag har ju ingen hund som spelar piano. Här finns inga vänner i varmt gult ljus för jag är ju helt ensam härute. Det är inte sommar. Det är inte ens sol för det är snödimma. Det kändes som om någon långsamt hällde isvatten i bröstet tills allt det gosiga och roliga var ersatt av slaskig kyla. Föjävlit!

orch gone stale

Jävligt löljigt - men den stora okläddsfasan är här. Eftersom jag levt på nachos och öl byggde denna vackra hydda så länge nu är det TERROR att steppa in i pikinin. Klädlös ser jag ut som en orch. Vaffan gör man? Jag är ju inte ens blondhårig längre, så inga extrapoäng där. Det är märkligt, jag brukar inte vara ett dugg sjåpig vad gäller min fysik. Generna och metabolismen har sett till att jag aldrig blir pangfet t ex. Ja, inte utan hårt arbete i alla fall. Men jag har utan att jag märkt det transformerats från en pseudofit person till en fjällig ödla! En ytterlig självmotvilja har smugit sig på på senare, och det gäller visserligen inte bara kroppen, oh nej. Varje morgon vaknar jag klockan fyra av ett gurglande självförakt. Hej då live, det var kul att vara halvsnygg och halvanpassad en gång!

ohno

Jag har sån jävla ÅNGEST Marianne!

sagan om operan

Jag begriper inte: har jag DRÖMT att sir Ian Mckellen spelat in en skiva som 88-åring? Nån dödsmetall/operaskiva? Va? Jag hörde det nyss, men kan inte hitta något som tyder påt. Fan vad störigt, jag VET ju att nån sa något liknande. Eller? Är det bara för att det dratt ihop sig till den annuala saganomringen-maratonen?

AHA: Jag hade fel. Det var inte sir Mckellen för det var Christopher Lee. Dåförståja. I min enfald fick jag för mig att skägg var lika med skägg och trollkarl var lika med trollkarl och att alla älderliga engelsmän är en och samma. Hursomhelst, det jag ville komma till var ungefär: säga vad man vill om metallsymfonier, men vilken SATANS grej! Vilken jävla hårding, en kille på närmare nitti jordsnurr som kastar sig på nåt slikt. Och gör det bra, såklart. Vad annat kan man vänta? What ey föredöme, jag vill gifta mig Lee.

maskinist

Jag och Stefan såg så INIHELVETE med film förr i tiden. Vi drog minst två, oftast tre filmer om dagen och det var oftast inga dåliga grejer. Ibland varvade vi filmtittandet med dygnslånga maratons av sånt som Lost, Flight of the conchords och Trailer park boys. Det var fint. Igår gick The Machinist på tvåan, den såg vi när den kom. Igår såg jag bara en kvart eller nåt, men slogs återigen av hur läskigt bra den är gjord.

Brad Anderson vet uppenbarligen hur det känns att inte kunna sova: färgerna tappar lyster, tiden går för långsamt och man är beredd på att vadsomhelst kan hända. Reaktionsförmågan är seg. Ljuden blir isolerade och onaturligt skarpa, som en sked mot en tallrik på ett fik. Dessutom finns ett mumlande ljud i öronen som ligger över tillvaron. Man mår svävande illa och blir maniskt inriktad på en sak i taget. Till sist börjar man snudd på tro att man blivit sinnessjuk och börjar se saker som inte finns. Hua, stämningen i The machinist är så äckligt reell att den är svår att uthärda.

djordsch

Hah, ska George Clooney komma till Öset? Vad sjukt! FINNS George Clooney på riktigt alltså? Det är snäppet mer overkligt att han ska komma hit och gå på Prästgatan än att Nordman och Hans Fahlén och Lasse Dvärghagen var här och gick på Prästgatan. Men bara snäppet.

kryzz

Hämenfiffan! Fick en Hemmets Journal på posten idag fast min prenumeration gick ut för länge sedan. Jag vart väldigt nujd. Nu har jag korsord för minst en vecka framåt. Oooo INGET är som dessa mintrosa, trettiogradiga, solrökiga morgnar över Oviksfjäll och uppgrävda stenåldersfångstgropar! Domherrarna andas i miiiinimala puffar och hackar i djupfrysta frön, renarna ligger och sover på åkern och 80-talssolen kommer med sitt kaffe och sin radjo och sina bryda korsord. HJ har sjukt bra sådana också. Ja inte nummerkorsorden då, dem tittar jante ens på. Men jag börjar bli hyfsat fin på både kvistiga och svåra. Allmänbildaren är roligast, sen kommer litterära krysse och storkrysse. Mästaren är förjävla motståndskraftig däremot, jag begriper inte vem som skulle kunna lösa det fullt ut. Det går ju inte ens googlefubba på. Till störts omöjligt.

zebra for dalton

Skulle schizofrent gärna vilja ha en zebraklädsel till mitt ögas äpple Dalton. Loppard går också bra, fast jag tänker mig att det svartvita skulle vara snäppet råare mot hans köttröda lack och katolska inredning. Finns det zebraklädsel till gamla volvobilar? Skulle också vilja ha en coboltblå rattmuff, men det är förmodligen enklare att ordna.

svina

Som sagt lämnar jag den ytterst vrålande tjugiårsåldern i år. Det kanske blir skönt. Med trettis kommer en ny, brave värld tänker jag mig. Det hära decenniet kommer kallsupa i ny kraft. Det är nu tvivel ska vända i tro, ensamhet vända i systerskap och alla forna klor ska släppa greppet om rovfåglarna eller blåmesarna i bröstet. Jippeh. För att fira detta ska jag åka på semester. Jag föreställer mig att den kommer vara smackad med kulturella upplevelser, likt partykungens Thailandsvistelse, om jag sköter korten rätt. Bryt upp, bryt av, den nya tiden gryr!

kramer vs kramer

Jag gör inga anspråk på nyhetsblixt va, skulle jag aldrig göra: Men KRAMER. Om jag fick välja en fiktiv person att vara så skulle jag välja Kramer. Vylken kylle han är. Kramer är någon att se upp till. En cooling av naturen, som inte gör skillnad på folk utan umgås gärna och likvärdigt med fetton, grismänniskor, tjuvar, dvärgar och nykteristkomiker. Han känner ALLA i NY och ingen vet hur. Han kommer som ett helt orkanryck när man minst anar det. Dessutom har han en omedelbar civilkurage, en ödmjuk tro på sig själv, en oemotståndlig kavorka och en barnsligt nipprig entusiasm för det mesta. DESSUTOM är han frukt- och cigarrfinsmakare.

Kramer - min idol.

hårdvärgen

Börjar bli oooooooolidligt spännande nu! En hårfärg jag inte sett på 18 år, nämligen min egen, är snart avklädd in på bara keratinet. Bara några få tunna slingor av väteperoxid och medelhavssalt kvar allra längst upp. Vad? Vad? VAD var det då för vällande färg som dväljdes under svinablond frågar man sig då. Mjaaaa, med lite god vilja eller mycket god vilja kallar jag den Liv Ullman-röd. Alternativt Morgan Alling-röd, men se den ligger inte riktigt lika bra på hjässan tycker jag.

stjärnorna

Såg stjärnorna på slottet igår, men det var inte lätt. Ohhhh, vad plågsamt det är att se på verklighetsteve eller vad man ska kalla det. Bonde söker fru blir jag aggressiv av, ingen kudde är stor nog för den skammen jag känner då osäkra människor ska PUSSAS sådär smackande och vara romantiska. Inte ens program som Mammas pojkar fixar jag, och okej att kärlek inte är mitt favoritintresse, men vaffan! Det är ju roligt med Mammas pojkar och Paradise Hotel sägs det. Det kan ju inte vara för det eventuellt tomma innehållets skull sånt är mig svårkikat, för jag kan titta på dvärgar och fetma och extrema gör om migs hela dagarna. Och om det nu är själva sökandet efter kärlek jag inte diggar så borde väl ett program som Stjärnorna på slottet slinka ner. Det kan jag jallafall se från början till slut, men inte utan obehag. Detta obehag kommer inte från smetiga romanser i det här fallet, utan från det där KONSTLADE i deras glättiga glädje och "eftertänksamma" repliker på rummen som ska vara roliga. Kjelle står på huvet när Meg kommer in, men ojojoj vilken tokfrans! Va! Björn slickar sås från Megs hals, TOOOK! Tompa låtsas indignerad över att hans haka blev tjejig på krokimålningarna och Siw hetsskämtar paniskt. Det är något äckligt över de här regisserade lustigheterna. Ge inte rutinerade fem skådisar flamsregi så blir nog teven mycket bättre. Det blir ju intressant då och då när de faktiskt får vara ifred och bli personliga.

onivå

Satan! Jag läser en jevvla A-kurs A-KURS! och håller bokstavligen på att kollra ur. Varför är det så SVÅÅÅÅÅÅÅRT att skriva ihop en liten hemtenta? Vavavava? Ett svar på en halv sida tar en hel dag och en halv natt att stånka fram, och det är ändå så späsigt att jag inte vågar läsa igenom det sen. Röven. En bidragande faktor till att det känns så sjukt svårt är att den hära läraren inte är till någon hjälp, vi skulle haft tolv föreläsningar på delkursen och har haft fyra. Han svarar inte på mail eller ger en någon som helst uppföljning eller tips eller kritik eller vad fan som helst. Ska det vara så? Det kanske ska det. Jag begriper ju att man själv är ansvarig för sin skolgång i den här åldern, men... Får man då sex frågor, inte speciellt utvecklade hur de ska besvaras, utan bara sex frågor som man ska härja i som man vill, ja då skapar det violent skräck i mig. Varför? Det är givet att jag inte vill lämna ifrån mig laffingstockmaterial, men jag KAN ju det här, jag har lärt mig både att läsa och skriva så det borde inte vara några probs. Men det ÄR det.

dårligt

Det är stört att en blogg som inte är skunks gör mig sehära jävla kass. I ett år har jag försökt skriva här, och alla inlägg är så pretentiösa att jag rodnas och ruskas. Har iofs extremt svårt för att läsa vadsomhelst jag skrivit som är äldre än nån månad, hua, gamla brev och dagböcker och noveller och skit. Och det är just för denna pangsmäktiga ton jag alltid lyckas vigla upp. Hur gör man för att stå ut med sig själv?

unicum horribilis

Påstår inte att mitt så kallade universum är unikt på något sätt, alla människor har såklart en egen uppfattning om verkligheten, men betingelserna för min synvinkel är förmodligen skild från en del andras. Eftersom jag med sur istadighet bestämt mig för fullständig ensamhet och därför vägrat inputs som bara mänsklig kontakt kan ge har jag tydligen hittat på en egen verklighet. Detta kan vara intressant ett slag, att se vad för kärleksbarn som blir frukten av att stirra sig själv lite snett in i själen. Men i mitt fall; den där staten jag byggt upp i huvet har verkligen brister i sin infrastruktur. Ingen borgmästare t ex, ingen ordningsmakt, ingen konstnärlig ledning, inget socialt skyddsnät, inget rättsväsende, inga arkitekter, inga bönder, ingen el och det lillsipprande vattnet är dajmfärgat. Sopgubbarna ligger och garvar med en varsin ljummen öl. Det är en stat i ostrukturerad och halvilsken anarki och den faller snabbt sönder i sunkiga skärvor. Nu längtar jag efter en annan och mycket större verklighet, hittar jag inte den kan jag lika gärna strunta i rasket. Den kan förmodligen bara hittas med hjälp av en flytt, ut ifrån huvet och in bland människorna igen. Men hur det ska gå där ute kan man fråga sig.

conchords-britth

Conchords-Brett är inte ful och inte tråkig.

stabilt

Jag är inte bra på att plugga direkt. Eller jaaa, det har ju gått väldigt tjusigt på tentorna hittills och jag har fått för mig att jag är bästbäst i klassen MEN - ska denna denaturerade vånda vara priset? Jag grinar mig igenom bokstäverna, ligger på sängen och GRINAR ner i pagineringen. Jag går och fixar kaffe och grinar ner i torrpulvret, jag rispar knogarna i tapeten och grinar. Jag vaknar 04 i panik eller så somnar jag inte förrän 05 och då vaknar jag också i panik en timme senare. Allt är panik. Har sprungit fram och tillbaka mellan sjuttio moderna poeters tusen dikter och paniken hela dagen. Jag kan inte det här! Jag är värdebefriad! Jag kan ingenting! Man ska inte säga så för då blir det sant, men det är så det känns och då är det redan sant.

men upp ditt

Jag fyller TRETTI i år. Det är många jordsnurr det för någon som haft åldrandeskräck sen exakt 1986. Mehasså, jag har skytt åldrandet så länge att det slutat spela roll. Trettiårskris kommer knappast infinna sig nu, för det har jag haft sen jag var fem. Men jaaaaa, okej; jag begriper att mitt nästa ligga inte lär vara en artonåring från Dorset och detta faktum kommer jag sura över ett bra slag. Men det är göttigt att vara tretti också. Nu kan jag t ex säga att jag gillar David Gray och på riktit skita i det påföljande smädet. Det finns iofs bara en anledning till att mina ögon tåras när jag hör den jävla White ladder och det är inte för att den är runkbra på nåt vis utan för att sist jag hörde den så bodde jag i Skottland och var en annan. Väsenskilt en annan; en slätare, mer svårtillgänglig och en mer oförvägen version av mig själv. Jag hade ännu inte lärt kisandets ädla konst utan var klarögd och visserligen hård, men också öppen och så att säga UNG och så att säga NYFIKEN. Jaja, hursom. Sena blomstrare minns mest från tjugoårsåldern. Jag minns min David Gray. Så fort White ladder hörs (vilket såklart är aldrig numer och det med rätta) känner jag nymalna kaffebönor, koriandersoppor, svällande jordgubbsmuffins, våtögda finländare i togas, morgonmaltiga dimmor från bryggeriet på Haymarket, grönfrostiga jungfrur, smöriga flapjacks, stulna screws på isblommiga bänkar, tupparmade franska älskare och kåtigt adrenalin i själens näsborrar. Och anklagas då mina randiga kinder för kärring, anklagas de för att vara innehavare av dålig smak och nostalgiker i sitt våta tillstånd - jameh bring it on då. Som jag sa är det göttigt att vara tretti, för då eller nu eller möjligtvis alltid så betyder inte åsikter av det slaget ett snyft.


Bästa hittsn.