medlarn

Jag ska berätta om en sak, och jag tänker kalla det ett utslag av bondförnuft och jag tänker ta åt mig all ära för mitt anpassningsbara beteende:

Jo det vart körigt ett slag. Vi var två hjälpredda personer på sexiofem hjälpberättigade. Folk larmade ÖVERALLT, och vi var så att säga två. En kritisk sak skedde på en avdelning, två extremt arga människor ville döda varandra, ledningen, personalen och småkaniner på en gång. Speciellt varandra.
Rykt ihop hade de redan gjort. De ville gärna döda varandra. Döden hängde i luften. Hade inte mött en sån tjock ondskefull atmosfär på länge. Först vart jag blek och drabbades av tvångssväljingar då jag vart ensam i detta och för att det var stressigt då tre telefoner ringde samtidigt. Sen tog fan eller vem det var tag i mig och jag lyckades få oense sidor sams genom ett utspel som åtminstone Staffan Hildebrandt skulle applådera.

Jo, när jag pejlat dem en bra stund, för det var folk jag aldrig mött förr, började jag hojta högt om MORD och HOROR och REGERING såpass fint att båda parter snart vart nöjda och tänkte sig att fienden vare sig var jag eller grannen eller ens kommunen. Jag gafflade om bönder och närheten man får till kor och Tulleråsen och konspirationer och juverinflammationer och midnattssol och otro och tillslut klappade de så nyss bödliska händerna mina kinder och jag fick dem i respektive säng. Väl i säng rusade inte deras blod utan hjärtana var söta och stilla. Jag talade och lyssnade och höll med. Jag fattar väl att jag inte kan nå dem på riktigt, men kan jag förmå dem att gå från mordiskt darrande knytnävar i luften till tårögda bjudninshambos i logar på landet så är jag tamefan ett halvt geni. "Fast duojag är obildade bönder", som en av dem sa. Jag har en jädra känsla för människor, o ja. Sen att jag råkade vara 60 år yngre än bråkmakarna, och (mycket) söt i läppstift och lockar, det hör inte hit. Nänä, det är så att jag KÄNNER folk. Det är därför.

ja?

En gång skrävlade jag salivt till en person att jag lääätt skulle kunna skriva en roman lik Joseph Hellers Moment 22. Ibland önskar jag sådär generellt att han, personen i fråga, tappat detta blygsamma uttalande ur minnet.

ditt o datt dan

Jag såg den där dokumentären "Gubben i stugan" när den gick på kunskaps häromdagen. Och när jag såg den tänkte jag men gyyyd vad tråkigt/men satan vad skönt om vartannat. Det var en äldre man va, som under en och en halv timme ävlades med att hämta vatten till sin lilla stuga med tidigtfemtiotalstapeter och elda i spisen och tömma varmt vatten hit och fylla på med kallt vatten dit och koka potatis och lägga kall pannkaka på sitt knäckebrö och hålla snattran och mala kaffe och gå i stövlar och ligga på sofflocket och tala om minusgrader i telefon och lyssna på rasistradio och skotta snö av taket och laga sockan och hämta vatten och värma vatten och hälla vatten och koka potatis och känna på takdroppet och lyssna på bergfinken och mala kaffe och hänga upp en talgboll åt hackspetten och hämta vatten och värma vatten och hälla vatten och sitta på bron och kisa. Det är ju drömmen det där. Att få hälla vatten och bo i skogen. Det har jag velat sedan jag var barn, att få vara alldeles i fred. Leva och åldras i periferin. Dö plötsligt med katten som ensam och egal sörjande. Men det var inte sant och det var inte sant för däremellan och ofta däremellan vill jag bo i storstäder och vara till tand och tunga uppklädd och ha tusen kompisar och dricka drinkar och gå på tjatrar och vara med i allas projekt och vara sömnstörd och påpåpåpå och dra tjocka eyeliners och vitsiga oneliners och gå till botten och gå med på vad som helst och förälska mig bråddjupt i undersköna narcissister och brusa högt som de röda starstinna himlarna i maj. Jaaa, jag har sagt allt det här förut; men det har hittills inte hjälpt mig till någon slags konklusion.