beaten paths

Fick ett saftigt svängigt handryggsslag i ögat inatt. Det var från en tant som var arg. Det kändes som att slaget gick genom både hornhinnor och irisar, rakt in i stigbyglar och seldon. Jag såg till hälften bara tårar i ungefär två timmar. Det bultar fortfarande, ögat, och latar sig en aning vid blinkningar och snabba tittar åt sidan. När jag kikade i spegeln skrämdes jag först av hur illa röd ögonvitan var. Sen upptäckte jag att det andra ögat hade exakt samma kulör. Då tänkte jag att det kanske inte var så farligt.

il spoeze

Men i övrigt drömmer jag mest spökisar. Inte så förtvivlat förvridna som för några år sedan, men jag är ändå rädd. Igår var Alex Schulman plötsligt här och agerade medium. Jag hade poltergeistproblem nämligen. Alex satt i soffan och berättade hur mitt liv såg ut, och det var ju snällt av honom. Fast jag visste redan hur mitt liv såg ut. När jag frågade vad alla elaka andar gjorde hemma hos mig sa han bara att det hade han ingen aning om, för de bara hånskrattade och blinkade i glödlamporna när han försökte tala med dem. Då frågade jag min bror om jag inte kunde få sova hemma hos dem ett tag och han skrattade liksom uppgivet och sa att det fick jag visst. "Men där är det ju ännu värre aktivitet vet du väl?"

Det är väl märkligt att jag så ofta ska hamna med lea döingar när jag blundar? Sen var det en gubbe som dött på mitt jobb. Vi satt i personalrummet och pratade om honom när en träbänk började skaka och låta. "Nu är han här", sa en av kvinnorna. Sen började han gå i korridorerna med sin rollator som vanligt. Men han var inte som vanligt för han var död och till hälften blå. Han öppnade dörrarna till andra gamlingar och gick in till dem. Ingen kom undan, vi var inlåsta allihop. Mitt ibland oss hasade en illasinnad gubbe med åskgula ögon och fipplade med dörrvreden fast han inte fanns.

freudiansk feldrömning

Jag drömde i morse om stora karlar som sprang omkring och lekte asaguden Balder och sa: ”Sähära gjorde Balder”, och så sprätte de till och knyckte med sina fläskiga ryggar och påstod att Balder hade kämpat så i krig, att det där knyckandet var hans vapen.

Det var ett larmande och brölande och jag skrek till en tjej som hade långt hår av tagel, som jag klappade på bröstet: ”Men var inte Balder en fredlig gud? Var inte Balder en fredlig gud?! JO JA SA BALDER - HAN KRIGA VÄL INTE? HAN VAR JU MILD!” Hon hörde inte så bra för alla Baldrar som sprang omkring.

Sen kom min högstadielärare Matti som precis ingått ett olagligt förhållande med åttondeklassaren Lena och rakade ut alla tokiga män. Sen sa Matti med en suck: ”Oherregu, det var mig ett jävla tjön”. Han sa tjön. Det lät precis som kön, men han menade att oliv hette tjön. Jag och Lena garvade mycket åt detta.

Sen vaknade jag.

Bäste herr Freud. Vad betyder detta: Vacker asagud, kraftiga män i strid, hår av tagel, tjön som uttalas kön samt förbjuden kärlek?

the owls are not what they seem

Sju ugglor glider runt här. Man ser bara deras vita bröst och vridna huvuden i mörkret. Jag låg på volvons bakruta och bara stirrade upp bland dem. De kommer så nära att man ser deras runda rovögon, men de är så tysta att jag aldrig skulle märkt dem såvida inte hunden gjorde det. Hunden la sig i snön och stirrade på dem hon också. Vi låg på varsin plats och kikade upp bland dessa urtida spöken under en halv timme. Sen tyckte jag att det började bli tråkigt. Då ropade jag på hunden som kom direkt. Sen gick vi in och åt Jansons frestelse.

i think of demons

Apropå demoner såg jag "Paranormal activity" igår. Jag har hört och läst att den ska vara det värsta man sett sedan skivat brö. Jag såg paranormal aktivitet igår och satt blott tom och besviken efteråt i min stuga gjord trä uti svarta furuskogen. Är det något jag inte är rädd för så är det demoner som klampar omkring i talk med sina tretår. Jag var tusen gånger räddare när jag såg "Det" 1991. Alla vet ju att det finns mördarclowner från förra sekelskiftet. (Nästan) alla vet att demoner inte ser ut som hydror och får ouijabräden att brinna. Demonerna har ju skojiga hattar och dåliga tänder och viskar en otäcka sanningar i örat, det är allt. Även om det är skadligt nog.

odröm

Härom natten låg jag på ett godståg. Det var som ett mindre virkeståg, med järnspjälor istället för vagnar. Jag låg där på mage och rullade in i en stad, osäker vilken. Jag tittade upp och såg syner liksom i blixtar. Jag såg flygande... demoner tror jag att det var, som i varje blixtbild stack gafflar i tanters halsar, bet folk döda, slitsade människor. Jag var så rädd som jag aldrig varit på riktigt och tänkte att nu är det kört. Tåget rullade längre och längre in i staden och dessa varelser hade tagit över hela stället. Demonerna, eller vad de nu var, svävade över folk, svischade och plågade dem. De var tjugotalsuppstyrda och hade alldeles för breda leenden i röda läppstift. Vore det inte för den där tjugotalstouchen på hela samhället var sceneriet som i en medeltidstavla illustrerandes infernot som väntade SYNDARNA. Högafflar och nakna plågor. Jag bävade där jag låg men gjorde mig faktiskt redo för döden.
För att i nästa scen vara en flygande demonissa själv. Då var jag plötsligt hatisk, hånfull och grinande av övermakt. Flög över vräkiga middagssällskap med blonda kvinnor och stärkta män som inte ens hade vett att bli rädda. Jag flög över vällagda lockar och SKAR i damers kinder, ville skaka skräck och kaos i dem, kände sidenet bölja i händerna från deras klänningar, hörde dem sucka. Jag flög in och ut genom byggnaderna, genom marmorfönster utan rutor. Parerade fint mina mordiska medhjälpare vid luftmöten, vi var alla snabba och viga. Helt utan samveten och fulla av skada. Huga.

fordom

Jag var bättre förr. Jag var sämre också. Men det var bättre förr. Inte för förr.

inte

Jag börjar bli stinn av att bli bortvald. Det bortvalda är en rostig tråd genom hela min existens och visst begriper jag att om mönstret är konstant så ligger felet hos mig. Men ingen berättar nånsin vad felet består i och själv ser jag det inte. Så tydligt. Tvärtom höjs jag till skyar och åsar och klippsprång och sedan står jag ändock i pannrum allena när alla glimögda har stuckit med mina kompisar.

mötet

Eftersom det inte finns några vittnen kan jag säga att det gick till hur som helst. Ingen kan kontrollera min version och ingen kan säga nämen stopp, så var det inte. För Berlin är osannolikt i sig och inga förlopp kan egentligen uteslutas. Jag mötte Steve för första gången:
1. Under en nattlig klättring på ett tennishallstak i svidande snöstorm
2. Under ett åskväder, till skydd i en romersk-katolsk gränd där trä-Maria allvarligt blickade och blixtarna ven
3. På en forsande ruin bland tusen andra benvåta människor
4. I ett tvåtorsobrett torn över ett squattat konstnärskomplex en nyårsnatt
5. I ett trappförråd med cyklar och knark under ett hostel
6. I rutschkanan på en lekplats i fornt judiska kvarter
7. På en nattlig bussresa där vi tjuvknäppte kort på varandra över stolarna för vi blev så överväldigade
8. I kostymrummet på en judisk mimteater/klezmercabaret efter stängningsdags
9. Under ett piano
10. På en ödslig bro där stjärnorna trillade

Allt är sant.

fysik

Min första besvarade kärlek gjorde mig bokstavligt talat bensvag. Samt stum och skräckslagen. Det är sant - armhåren stretade, luften tog slut och knäna vek sig så jag tvangs sitta på bänkar och flämta av hans närvaro. Det var inte nåt teatralisk utspel inför honom eller mina kompisar, nej. Jag satt ensam och kände på pulsen och tänkte att va fan. Han gjorde mina stämband stumma. Jag kunde inte formulera en mening på ett helt år. Jag kunde knappt se honom i ansiktet för jag trodde han skulle bli till dimma. Fast han blev så att säga min dog jag varje dag. Nära grät när jag hörde hans röst i telefon. Jag var så paniskt inställd på att bli lämnad att jag givet blev det. Han kom som en sjukdom till mig som jag inte var redo för. Nästan ingen har drabbat mig så hårt efter honom. Jag önskar mig faktiskt och trots allt känslan åter, för jag tror jag skulle kunna förvalta sjukdomen bättre idag.

naturlyrikers

Vilken morgon mellan fjällen! Apelsinröda blad i en fräsande frost! Sorbet av frusna kornax och blanka vinbär! Bleka solar och månar på samma jublande himmel! Vinande näbbmöss och glidande kråkor och ånga ur springande strupe! Va! Skimmer och gnister och glister och glimmer i ljung och stenrös! Skulle haft nån att ligga med!

syrligt

Det är vid tillfällen som dessa som jag saknar skunk något bedrövligt. När man är sur som Tudor. När man som jag vill sitta uppe och känga och svänga ihop orden såpass att man som jag vid nöjd inte är precis lika sur längre. Men skunk är död, skunk är död och skunk har rosslat ett bra tag. Det är fint för skunk att skunk är död, men frågan är var jag nu ska lägga alla mina storvulna känslor. HAH?! Fan vad sur jag är. Ge hit en träpinne så jag inte gnekar tänderna till pulver. TACK.

sjutton år

Aldrig trodde jag detta. Eller: aldrig kanske var ett kraftord, men inte anade jag att sjutton år av häftig levnad plötsligt kunde raderas. När jag idag kikar i spegeln bor den där griniga trettonåringen som var jag i den. Det har mest med mitt hår och osvärtade ögon att göra förstås. För jag har fått LOCKIGT hår. Och den färg som naturen bestämde åt mig, färgen jag hade upp till just tretton och aldrig sett sedan dess. LOCKAR. Det är märkligt, jag har aldrig haft det förr. Ja, inte sedan jag var tretton alltså och min moster hade permanentat det. Huga. Ge mig ett halsband av kotänder och fågelben samt en liten viff blåhallonolja på handleden så är jag nästan där. Släng in lite irriterade finnar, en proffssprejad snelugg, ett os av kall och rå gubbsvett, en hettårad kärlek, en jeansväst och en dröm om att vara häxa så är det fullbordat. Tänk om det vore så? Tänk om jag är tretton igen? Det är en ryslig tanke.

medlarn

Jag ska berätta om en sak, och jag tänker kalla det ett utslag av bondförnuft och jag tänker ta åt mig all ära för mitt anpassningsbara beteende:

Jo det vart körigt ett slag. Vi var två hjälpredda personer på sexiofem hjälpberättigade. Folk larmade ÖVERALLT, och vi var så att säga två. En kritisk sak skedde på en avdelning, två extremt arga människor ville döda varandra, ledningen, personalen och småkaniner på en gång. Speciellt varandra.
Rykt ihop hade de redan gjort. De ville gärna döda varandra. Döden hängde i luften. Hade inte mött en sån tjock ondskefull atmosfär på länge. Först vart jag blek och drabbades av tvångssväljingar då jag vart ensam i detta och för att det var stressigt då tre telefoner ringde samtidigt. Sen tog fan eller vem det var tag i mig och jag lyckades få oense sidor sams genom ett utspel som åtminstone Staffan Hildebrandt skulle applådera.

Jo, när jag pejlat dem en bra stund, för det var folk jag aldrig mött förr, började jag hojta högt om MORD och HOROR och REGERING såpass fint att båda parter snart vart nöjda och tänkte sig att fienden vare sig var jag eller grannen eller ens kommunen. Jag gafflade om bönder och närheten man får till kor och Tulleråsen och konspirationer och juverinflammationer och midnattssol och otro och tillslut klappade de så nyss bödliska händerna mina kinder och jag fick dem i respektive säng. Väl i säng rusade inte deras blod utan hjärtana var söta och stilla. Jag talade och lyssnade och höll med. Jag fattar väl att jag inte kan nå dem på riktigt, men kan jag förmå dem att gå från mordiskt darrande knytnävar i luften till tårögda bjudninshambos i logar på landet så är jag tamefan ett halvt geni. "Fast duojag är obildade bönder", som en av dem sa. Jag har en jädra känsla för människor, o ja. Sen att jag råkade vara 60 år yngre än bråkmakarna, och (mycket) söt i läppstift och lockar, det hör inte hit. Nänä, det är så att jag KÄNNER folk. Det är därför.

ja?

En gång skrävlade jag salivt till en person att jag lääätt skulle kunna skriva en roman lik Joseph Hellers Moment 22. Ibland önskar jag sådär generellt att han, personen i fråga, tappat detta blygsamma uttalande ur minnet.

ditt o datt dan

Jag såg den där dokumentären "Gubben i stugan" när den gick på kunskaps häromdagen. Och när jag såg den tänkte jag men gyyyd vad tråkigt/men satan vad skönt om vartannat. Det var en äldre man va, som under en och en halv timme ävlades med att hämta vatten till sin lilla stuga med tidigtfemtiotalstapeter och elda i spisen och tömma varmt vatten hit och fylla på med kallt vatten dit och koka potatis och lägga kall pannkaka på sitt knäckebrö och hålla snattran och mala kaffe och gå i stövlar och ligga på sofflocket och tala om minusgrader i telefon och lyssna på rasistradio och skotta snö av taket och laga sockan och hämta vatten och värma vatten och hälla vatten och koka potatis och känna på takdroppet och lyssna på bergfinken och mala kaffe och hänga upp en talgboll åt hackspetten och hämta vatten och värma vatten och hälla vatten och sitta på bron och kisa. Det är ju drömmen det där. Att få hälla vatten och bo i skogen. Det har jag velat sedan jag var barn, att få vara alldeles i fred. Leva och åldras i periferin. Dö plötsligt med katten som ensam och egal sörjande. Men det var inte sant och det var inte sant för däremellan och ofta däremellan vill jag bo i storstäder och vara till tand och tunga uppklädd och ha tusen kompisar och dricka drinkar och gå på tjatrar och vara med i allas projekt och vara sömnstörd och påpåpåpå och dra tjocka eyeliners och vitsiga oneliners och gå till botten och gå med på vad som helst och förälska mig bråddjupt i undersköna narcissister och brusa högt som de röda starstinna himlarna i maj. Jaaa, jag har sagt allt det här förut; men det har hittills inte hjälpt mig till någon slags konklusion.

gyltig

Rannsakningsperioden jag gått in för genererar egentligen inte mer än daglig ånger. Jag trodde det skulle hjälpa att ställa sig upp, vända sig om och stirra ut sig själv (med idén om att jag själv står där bakom och hångrinar med brittiska tänder och skoliosierat pucklig rygg alltså). Men jag vete fan. Det enda som händer är ju att samma skamsköljningar böljar över minnet om och om igen, utan att jag kan förlika mig med dem. Meen... ja. Skitsamma.

birmingham

Just nu stavas räddningen LONDON. LONDON ska ordna många skeva saker. I LONDON skall jag få glädje innanför revbenen igen. Jag har planerat många träffar i LONDON, träffar med folk som jag hade något stort på gång med en gång. I LONDON häller man vinäger på potatisen, dricker ale på lunchen och säger sorry there love. I detta LONDON kanske jag kan glömma äldre misslyckanden och hitta på nya? Hej LONDON.

virgin mary

Av pur slump hittade jag Mathieu på fejsbock, en person jag helt tappat bort ur minnet, konstigt nog. Det var så väldigt märkvärdigt med denna Mathieu för han:
1. Rökte inte
2. Drack inte
3. Tog inga drogas
4. Hade aldrig legat med någon

Jag blev såklart helt bananas av det dära - en sån rasande grann och hesröstad och lockhårig och brunhänt liten sak på 20-21 med vippiga fransar och såna där jädra franska läppar som gick miste om allt detta goda. Hah? Alla var speciellt fascinerade av det här att han ALDRIG HADE LEGAT MED NÅGON. Ville han inte? Kunde han inte? Han var ju en sån öh, gräddig eclaire? Ja, Mathieu satte griller i huvudet på folk. Han var inte religiös. Han var inte tråkig. Han var INTE ful. Han var inte blyg heller. Direkt. Snarare rävig. Han ville bara VÄNTA sa han. På den rätta? HA! Hursomhelst så blev jag alltså kollrig när han kom uppför trapporna. Jag strök efter väggarna och sköt formliga lystnadssalvor ur ögonen mot honom. Började vingla lite på ena foten och pluta med truten. Hängde över trappräcket och log så skälmskt jag kunde. Satte mig ooonödigt nära och bad honom förklara i detalj hur man skotar hem en surfbräda. Mitt hjärta slamrade i bålen som om jag varit på festival, jag kunde inte styra över nåt. Han i sin tur brukade svälja, få väldigt snygg rodnad på kindbenen och bli dimögd under såna här sk attacker. Attacker var nog just vad de var faktiskt. Det kändes som om vi krigade i all hemlighet, nåt som inte syntes på ytan och som aldrig låtsades om, men som var mycket påfrestande. Vi pratade mycket, om Paris eller Godard eller vadfan som helst, men under orden pågick detta retsamma och plågsamma spel. Jag tror faktiskt att han var sögen på riktigt, för han tittade mig alltid på tok för länge i ögonen tvärsigenom alla rum och skalv på handen. Jag tror att jag var sögen på riktigt. Men Mathieu vek sig aldrig. Han fortsatte att sätta sig nära och andas sexigt, men det var så långt det någonsin gick. Och har inte blomman plockats av någon värdig så står den väl kvar på ängen än.

sankte patrick

Denna dag för några år sedan höll jag på att dö. Åtminstone låter det mer rafflande så. Det var Irland och alla var så inihelvete fulla fast klockan bara var 11 på förmiddagen, det var trumpeter och karneval och konfetti, ölen rullade och kyssarne smällde. Han med styltorna som senare ramlade av dem och dog var inte död än utan stolpade fram utklädd till gnom. Huvudet brusade som det brukade, men också staden brusade den här dagen. Jag hade en långrandig svartvit klänning och Lisa en tvärrandig svartvit och vi gick tillsammans i hand och var Mona Lisa och det var ganska roligt. Det var sol och det var vår och det var fest och man kom inte ens in på Nocturnes för alla vrålande Patricks.

I en ovanlig marsvärme sipprade vi ner till Svanfloden där folk i olika salivstänkande konstellationer vacklade runt. En 17-årig mamma hade lämnat sitt spädbarn vid kajen för att dricka vodka med ärrade män och vi pratade med Irlands låtsaspolis om detta. Det var bara människor jag aldrig sett förr: stora grovhudade män i smutsiga jeans och oordnade anletsdrag som halsade Lidl-whisky, gastande kvinnor med röda ögon och trasiga hår, bleka ungdomar med spärrlösa ögon. Stämningen blev allt drucknare och benlösare snabbt. Hotet sänkte sig ner över massan som om det kom från himlen och inte inifrån människorna själva. Med ens var det ingen som skrattade längre.
När jag tittade upp var himlen plötsligt inte solig utan rökgul och folk omkring mig var från vettet: de rårade som grisar, spydde och föll ihop, skrek skum i varandras ansikten och fortsatte dricka vad de fick tag på. Jag och Linn stod vid en lyktstolpe och stirrade och undrade hur vi skulle kunna ta oss därifrån. Spanich Arch såg ut som en helvetesskildring från medeltiden. Det var ungefär nu som någon kastade en tung flaska Buckfast (it fucks you up real fast) med avslagen hals mot mig, en halv centimeter för högt för jag dog inte. Flaskan ven genom luften, svedde hjässan och sjöng in i lyktstolpen. Skadan var blott splitter splitter splitter och klibbig brun alkohol i håret och över klänningen. Men så långt lidet hade jag hunnit bli rätt rädd.

Senare vet jag att jag satt i trappan och faktiskt grät. Jim tyckte att jag var fjollig men Kris tröstade med enorma armar och sa på sitt hetsiga sätt att jag minsann hade en massa demoner fast jag var så ung. Där hade han fel, för demonerna var oskyldiga som harungar till gråten. Det var ju bara den där jädra St Patrick och döden nära som stirrat upp mig.

ferry

Grympt att Björn Ferry har designat en vas - med en röd kuk i. En sån skulle man hadd sä.

vristerna

En bunke apelsinsaft på skörbjuggens brigg?

den stora förväntanen

Det är ju som svårt det dära med forna vänskaper. För några veckor sedan kom Arnau hit. Vi hade inte hörts på sju år och plötsligt stod han här i hallen. Det gick fint och det var ROLIGT. Alltså, Arnau är ju ingen Robin t ex, så mycket visste jag ju. Det var som en tidsficka: han var som förr, jag var tydligen som förr, allt var idel trivsamt.

Men... Iban. Iban var en av mina största idoler. Han var osårbar, oomkullrunkelig. Lång, kraftfull, rolig, med många lockar och en hes, förtrolig röst. Vi brukade hacka lök på varsina skärbrädor i takt med nån jädra Bowiesång och bli som lyckliga när vi såg varandra på stan eller i teverummet eller på Nocturnes. Han hade armar som räckte runt både självförakt och olycka och lycka, en stor och trygg gudom som befann sig än här, än där. Han stod ofta någonstans i närheten och skrattade och ojojoj, så kärt jag höll karln. Har inte hört från denne bask på sex år, och plötsligt skriver han att han tänker åka till skandinavien och hälsa på.

Jag är rädd. Därför att: tänk om mina minnen ljuger? Tänk om Iban är en apstark snuskgubbe? Tänk om han är ett psyko som tänker bosätta sig i mitt hus? Tänk om han är ett aggressivt fyllo? Om han biter mina kompisar och är allmänt smutsig och kåt och beroende? Jag blev oderdenteligt skraj av Robins besök, hua. Fast vaffan... Jag visste nu t ex att Arnau inte skulle vara som Robin. Jag VISSTE däremot att Robin skulle vara som sig själv fast jag förträngt det. Jag visste att Julien skulle vara guld och det var han när vi sågs. Jag visste att James skulle vara si si si si och ställa till med problem där i Berlin, och det gjorde han ju.

Och jag VET egentligen att Iban inte kommer vara snuskig och vidrig. Såpass känner jag väl honom? Jag är bara skräckslagen av tanken att han skulle vara förändrad till det sämre. OM han är det, då är det ju bättre att man får suga på gamla (felaktiga) goda minnen istället. Ahhhh! Hjelp. Om Iban goes down kommer en hel värld, dvs min, go down. Ledsen för förväntningarna... men de är höga gubbe, de är höga. Jag tror Iban är som en farsa, trygg och oövervinnelig. Men visar han minsta svaghet kommer jag inte STÅ UT! Jag är trettio nu, jag förstår att han inte kan vara någon övermänniska. Han är en bask som haft det svårt, han är blott ett par år äldre än jag. Han kan mycket väl fått tunnare hår. Han kanske inte är glad längre. Men vem fan är det å andra sidan? Vi kanske hittar nya och oanade sidor hos varandra. Jag är ändock rädd Dr Phil, jag är ändock rädd.

Men jag då? Vem är jag i hans minne? Det är ju inte envägsläskigt, det är tvåvägsläskigt. Blir jag besviken kommer ju han bli besviken. Vem är jag? Vem var jag? Äh, fan vet. Bu eller bä. Vad gör det ändå om ett hundra år?

det får bero

Jag har slutat snusa. I syfte att spara pengar och bukspottskörtel och sånt där. Tandkött. Svalg. Regnskog, ja sånt där. Jag har snusat påoav sedan 2004. Det har aldrig tagit orimliga proportioner i mitt liv även om jag ibland känt mig hågad att intaga dubbelsnus. Innan 2004 rökte jag hemrull, det såg ju så läckert ut att knacka fram ett papper och pudra på god tobak och slicka ihop när man hängde vid bardisken. Det var enbart därför jag började med detta, samt därför att några jag beundrade enormt körde hemrull. Men astman satte grymma sugrörstjocka käppar i rökhjulet, och det var väl ju lika bra så här i efterhand. Nå, det jag ville komma fram till är att jag inte tagit en snus nu på sex dagar och inte en enda gång tänkt att "nu skulle det sitta fint med en snus". Jag har inte ens öppnat kylen för att kika efter dosan som jag slentrianmässigt gjort under sex år. Jag känner ingenting. Jag har inte ont nånstans, jag är inte grinig, jag är inte hyperaktiv, jag äter inte upp frysboxen eller ens skafferiet. Jag biter inte i pennor, jag trummar inte (mer än vanligt) på bord o dyl, får inga utbrott.

Jag har alltid gillat att ta ut svängar med stimulantios och har så gjort.
Jag rökte tobak varje dag i fyra-fem års tid
Jag åt socker varje dag (alltså socker allena) under ett år
Jag drack stooora kvantiteter alkohol varje dag i över ett års tid
Jag rökte stooora u-båtskvantiteter gräs varje dag i två års tid
Jag drack åtta dubbla espressos plus fyra lattes dagligen under ett år
Jag åt snabbmat varje dag i tre månader
Jag var på casinos varje dag i två veckor
Jag snattade nästan dagligen under ett års tid

Jag blev ändå inte alkis, tabakkonist, potskalle, sockerivrare, tjockis, kleptoman eller spelberoende för det. Samma minut som jag lade det överdrivna bruket av gräset, ölen, godiset, stripsen, koffeinet, markerna åt sidan så var det inte mer med det. Tänkte inte ens på det. Det där belöningscentrumet de snackar om kan inte vara så välutvecklat på mig och det måste man väl vara tacksam för. Det är samtidigt konstigt eftersom jag anser att jag njuter nåt ofantligt av att dricka vin, äääääta, lägga in en snus, röka gräs, suga kaffe och ligga. Men jag menar: jag kan köpa en påse blandsnarr (en gång varannan månad), dricka alkohol (numer aldrig, mer vanligt en gång per vecka), smacka in en pizza med bern (två gånger per år), inhalera gräs under nån fläkt (fyra gånger per år), snatta en kajal (en gång vartannat år). Allt detta är fortfarande svinakul, men det tycks inte vara något min kropp kräver. Jag är på när tillfälle bjuds, det är jag. Men däremellan... nichts. Hoppas att det förblir så.

svenskt kaffe

Jag tog en guidad busstur på ön en dag. Det var jag och femtio äldre människor i papiljottfrisyrer och ljusaorangea blusar och fotriktiga bullskor. De var alla vid gott mod redan från början och sprang runt och hälsade och klappade på axlar och mullrade med magstöd HOHOHO innan vi ens hoppat på. Vi satte oss i bussen, hälsades välkomna av en luttrad guide, nådigt nickade. Han hade dukat upp med allsång i olika stämmor beroende på var i bussen man satt. Jag är inte så mycket för det där med att sjunga ”En busschaufför” och ”Tio tusen röda rosor” och mimade lite istället och försökte kika ut genom fönstret på det svedda landskapet. Reseledaren stod längst fram och dirigerade och blänkte om pannan, han hade äppelmage innanför den vita skjortan, den där sortens kroppsform som ska vara farlig när man är man. Men han viftade på trots detta och pensionärerna sjöng skränigt och smyghalade upp små flaskor med jägermeister och ron de miel ur handväskor och byxfickor då och då. Tanten som satt bredvid mig började bli i gasen av detta kamratliga huttande och lutade sig allt oftare framåt och stirrade på mig underifrån medan hon sjöng och ruskade min arm muntert som för att understryka hur roligt vi hade. Jag log mot hennes flackande irisar och tog i lite i sången. Det gillade hon, ojoj, hon diggade med huvudet och hytte takten med näven och dragspelslog. Sedan pekade guiden lite till höger och lite till vänster. Sedan skulle vi hoppa ur bussen för att titta på en utsikt över ett berg och en dal och intaga 12-fika på en restaurang. Pensionärerna kikade på vyn och tog några foton på varandra när de busade med handväskor innanför byxorna och sedan rusade de så snabbt artrit och benbrott och gikt tillät in på restaurangen.

Fika! Karaffika blev det. Äh, strunt i bullar och svagt kaffe, hiva hit rövin! ropades det och vinet kom inte glasvis utan alltså i tillbringare. Elden sprätte, gamla tidningsurklipp darrade på väggarna och tidigt nittiotalsgardiner svajade över smutsiga fönster. Kyparen (som hade varit på fest hela natten sa han) hade rent utomjordiska ögon, som snärtade av tagel, halvslutna under svartvippiga fransar. Han sprang fram och tillbaka med vin och honungsrom åt vårt allt mer uppspelta sällskap. Det dracks och inte åts och beställdes allt mer och skojades. Vissa av oss skrattade så plastblommorna välte, en man frustade så att hans stol vickade bakåt och han drog med sig sitt vinglas till golvet. ÄH, camarero, mas rövin! ropade han under bordet med fötterna i luften och alla nästan dog, de gurglade efter andan tills han kravlat sig upp. Då brakade det löst igen. Reseledaren stod i dörrkarmen och bet sig i läppen.

Efter mycket etanolfikande tullrade skocken tillbaka till bussen. Det var tjo och det var tjim, tidigare obekanta vänninnor knickrade nu i armkrok och sjöng på någon Roland Cedermarksbit, gubbar kastade sina kala huvuden bakåt och väste av skratt, dunkade knytnävarna mot knäna. En man utförde en flamencodans för några cericea damer som höll takten med handklapp. Guiden bet sig hårdare i läppen och bad folk att skynda på lite till sina platser. Efter tio minuter var det bara jag och busschauffören som satt där vi skulle, resten stod i mittgången och tjabbade och klirrade med sina osprättade miniatyrwhiskys. Efter ytterligare sex minuter satt alla ungefär där de skulle, utom en tant i panamahatt och åderbråckiga ben i för stora shorts. Hon raglade fram i gången och busschauffören skrek att han VÄGRADE köra någonstans innan alla hade satt sig. Sätt dig nu Britta! Hörru, sätt dig nu! ropade hennes polare. Då satte hon sig faktiskt, på rumpan, i gången, och började hasa sig fram. Hon tog tag i folks ben och drog sig framåt, eller bakåt i bussen. Chauffören hade visst fått nog och gasade iväg och tog snäva svängar så påsar med vykort och extratröjor och tomma småflarror rasade ner över Britta. Allsången var härifrån omöjlig att styra över, folk sjöng på olika sånger och drog skämt och höll små tal i mittgången över Britta som till sist lagt sig ner, så guiden satte sig snart längst fram med armarna korsade över äppelbuken och sa inget mer. Det blev inga fler stopp heller för chauffören körde raka slingriga vägen till ett golfhotell och sa att samtliga skulle gå av där, men det spelade ingen större roll. Det hade varit en härlig utflykt.

cockneylogik

Was Harry on the boat was he? Was Harry on the boat? Was Harry on the boat, ey?
You know: Harry Munk - spunk, boatrace - face? Huh? Yeah? Was he then on the boat there, Harry? Was he?
H A R R Y M U N K - S P U N K
B O A T R A C E - F A C E
Yeah? GOT THAT?

D.A.T.E

Jag har aldrig varit på dejt någonsin. Det är tydligen ganska ovanligt, sjukt även. Iallafall när man talar med UK's, US's, Aus's och NZ's. Ja, och... de flesta i Europa. Dejt! I Sverige har jag nog aldrig blivit tillfrågad ens. Kanske nåt distant svammel om krus och kaffe, kanske nåt tal om att gå på Allens senaste, kanske nåt förteget om att kika på Family Guy i lag någon gång. Men huga. Joooo kanske det, hummar jag och raderar samtidigt deras nummer från telefonlistan. Jag har aldrig hittills begripit när folk flirtar med mig, och har jag begripit så har jag önskat att jag inte begripit och då låtsats som om jag inte begripit. De kan komma med tusen fina upplägg som jag borde kunna nappa på. Men jag begriper aldrig någonting. När de till slut blir så övertydliga att de måste sucka djupt och säga att de skulle vilja hångla, då blir jag antingen 1) Peppad på våldshög nivå 2) Skitnervös/äcklad

Om jag varit medönskad på någon dejt i Sverige har det i såna fall uttryckts så luddigt att jag med lätthet kunnat strunta i de eventuella klangbetydelserna. Det är väldigt lätt att låtsas missa inviter. Utanför Sverige har jag däremot fått raka, ärliga, icketramsande utbjudelser av diverse män. Jag tycker verkligen att det är skitmodigt av dem, att gå på ett fik eller en kaffebar eller ett bageri flera gånger och sedan plötsligt bjuda ut stycket som jobbar där. Hade det varit idag så hade jag gått med dem, för att vara åtminstone artig. Men då när det kom grabbar och stammade över disken och ville ha med en på tjugioettårsfester och nån systerdotters studentspex och båtturer och en massa roliga grejer skrattade jag tyvärr RÅTT åt dem och kastade luggen ur ögonen och sa eh, NEJ tack. Det var inte för att jag tyckte att jag var nåt häftigt stoff i jämförelse med dem, oooo nej. Jag skrattade ju åt det absurda i att DE trodde att JAG var dejtingmaterial. En lättsam och charmerande kvinna, likt de andra dejtbara de dejtat tidigare i sina liv. Jag skrattade åt att de i mig såg något som de trodde skulle... Ja, jag skrattade åt dem. Jag är ledsen för det. Numer. DÅ gjorde jag det för mig enda tänkbara - avdramatiserade deras förfrågor genom skämt och drog upp vida avstånd oss emellan genom huvudskakningar och en krökt överläpp. Ett eh, NEj tack, och sedan fortsätta plocka upp mandelcroissanter i skyltfönstren fast vicka på höften mördande långsamt samtidigt. Grabbarna kunde ju inte veta vad jag garvade åt, de måste ha trott att jag var en självupphöjd liten fascist som tydligen ingen man dög till. Vojne vojne, de skulle bara veta hur det låg till egentligen. Eller var det faktiskt en mix? Jag minns inte. Jag brydde mig aldrig något vidare i det där om jag ska vara ärlig.

nu är tid

Har en fabel. Har motiv. Har ett huvudtema. Nu kör vi. (Har tusen fabler, tusen motiv, tvåhundra teman. Nu kör vi.)

boved

Aschå Beangt, ja ha så schweinit troookit!
Borde inte ha det för jag har en masse att förströ mig med. Men vid en viss tråkighetsmättnad VILL jag inte ens göra något. Läsa HP Lovecraft - blä, baka knäckebröd - redan gjort, städa - naae tack, skriva - men skojaru? Kolla på film - NEJ, gå ut - i tjugiosex minus snöstorm, ehh nej, snusa - jag har slutat, träna röven - jag är sjuk, OS - ..., leta ny musik - JAG ÄR SJUK!

Så jag går hit och dit, ordnar nio koppar kaffe, går upp och hoppas att jag fått mail, har inte fått några mail, går ner och kollar om teve-shop har nåt spännande, det har de inte för de demonstrerar Abtronic, går upp och öppnar en bok, ser inte vad det står, går ner och kollar på OS, det är curling, ställer mig på leg magic, går upp, googlar på geishakulornas fantastiska egenskaper, går ner och gör mer kaffe, kikar i röda rummet, det behöver städas, googlar på yotox, gör lite yotox, går ner och kollar igenom tevekanalerna: testbild, curling Fin/Jam, Twins ångstrykjärn, ishockey Blr/Kzt, Lilla prinsessan, Tysklands historia. Snyter mig och kikar i skafferiet. Inget hungrig, går upp och skunkar, ingen skriver nåt nånsin längre. Kollar på telefonen, ingen att sms:a, ingen som sms:ar, gör mer kaffe och poppar alvedon. Går upp och kollar mailen, ingen skriver. Ingen på msn frutom BiggusDickus@gmail.com. Fejsböck fungerar inte, det är ändå bara irriterande. Kikar på folk som blivit smala på viktklubb.se. Läser trettio människors framgångshistorier om hur de slutatde äta tio semlor och fyra påsar chips om dagen och började leva på linser och spinning. Undrar när jag kan börja jobba igen. Kikar ut genom fönstret men får ont i ögonen av snön. Snyter mig. Kikar på Maj-Ros. Hon står kvar. Äter lite hö. Slickar på saltstenen. Lägger mig ner. Somnar. Dör.

mannen och hundarna

Jag älskar Martin Clunes' hundprogram "A man and his dogs". Bästa hundprogrammet hittills. Och Martin är ypperlig - nyfiken, respektfull och torrt brittiskt rolig. Han ställer bra och relevanta frågor till ursprungsbefolkningar och hundexperter och är så innerligt intresserad av svaren att jag blir tårögd. Han har träffat vargar och dingos och afrikanska vildhundar och är så glad och upphetsad varje gång. Han har träffat varenda uppfödd hundsort som finns tror jag, sönderavlade hundar som ska passa människans tillfälliga behov och nycker. Han vill ta reda på allt om hundars ursprung och instinkter och personligheter och han gör det så sällsamt väl. Rysligt bra, "A man and his dogs" borde visas på bättre sändningstid än 12 på söndagar. I och för sig kanske det är en bra tid, när alla lördagssvirare krupit ur sängen och upp i soffan. Om man nu gillar hundar alltså, men vaddå, det gör väl alla med lite vett?

yrsel, varsel, arschel

Jag är fortfarande yr, vilket är obekvämt. Speciellt eftersom jag alltid tror att jag ska dö eller bli invalid så fort jag har en sjukdom som inte är förkylning. När jag fick körtelfeber trodde jag att jag var med barn, att jag höll på att bli galen eller att jag blivit förgiftad. När jag fick salmonella var jag säker på att jag var med barn, hade fått aids, cancer eller spetälska. Nu tror jag att jag är med barn, har en tumör eller håller på att utveckla schizofreni.

Andra trevliga möjligheter jag nuddar vid är virus a la Cabin fever, KOL, UVI, MS, CP, PCP, gikt, pest, sinnessjukdom, resistenta bakterier, skrumplever, hjärtflimmer, brusten blindtarm, binnikemask, håravfall, starr, reumatism, bronkit, mjälthugg, svamp, utbrändhet, fraktion, foglossning, njursten, tandröta, urkalkning, vestibulit, benskörhet, solsting, arktisk hysteri, tarmvred, artros, ringmask, bältros, sorkfeber, bävergäll, kondylom, skabb och likmask.

Och är inte hypokondri en sjukdom?

bette

Jag har sagt det förr: jag tänker satsa på Baby Jane-stil när jag blir äldre, i 50-årsåldern nån gång kanske. Jag har redan börjat, jag känner att ju mer smink jag knular på numer desto bättre känns det. Snart är jag bara en mask, en avundsjuk och rubbad mask som vinglar omkring med mitt gin i höga glas. Syndsvart eyeliner som flyter ut i kråknäbbarna, köttrött läppstift, arsenikvitt puder och helt oregelbundna kindrosor skall jag ha. Därtill en dockklänning och lockat dockhår - fyfan vad kul det ska bli.

den där... livslustan

För blodet brusar hett i öronen och fingarna trummar på kjolstyget och allt man flackande kikar på är potentiella livstidsskämt. Hjärtat slår dubbelslag och allt är möjligt, jo: ALLT är möjligt och sannolikt. Himlens karibienblåa blåhet blir blåare, luftens okända dofter slår nosen i marken. Människor må ha skeva ansikten, sneda näsor och hopplösa jeans - härifrån ser man det vackra i var och en. Vilka bärnstensögon, vilken HUD, vilka söta rena händer! En sådan sällsamt het röst, vilket kluckande skratt, vad för godhet som dväljs i det bröstet! Jajajajajajajaja! Satan vilket drag! In med en bärsa till och svälj halva i en enda klunk, klirra med glashalsen mellan hungrigt garnityr för här, mina vänner, ska inhaleras glädje. In med glädje, ut med glädje, sitt som ett blommande glädjefyrtorn i mistiga natten. Ingen tid att förlora för tiden är NU och allt detta är nuet och allt detta är nuet och allt detta är nuet. Krigsdansa krigssvischa krigsäta krigsligga med dessa fantastiskt vackra män och deras smala bröst, smeka över svarta polisonger och mjuka läppar; beställ en bärsa till! Huden som klingar och böljar och hettar ner till tårna och tillbaks under den där brunbrända handen i nacken, ett månadslångt andningskippande, en färgexplosion innanför ögonlocken, mer! MER! Att sitta the fuck stilla är inte att tänka på för hela världen studsar ju, en armé av blixtrande leenden och livssmackade skratt omringar, liv o liv!

brittania

Men snälla Gud, ge hit en britt!

semestern

Det är något som passar mig så perfekt på såna här ställen. Jag mår så inihelvete bra av sydamerikansk chickachickamusik och stormig hetta och tala spanska och lelele och käka pepprig mat och dricka blaskigt öl och svisch svisch svischa bland andra med precis samma rytm att blodet både lugnar sig och rusar saftigt. Hur de orkar med att bevara glöd och dans när turismen berövat dem liv och värdighet och natur vet jag inte, men jag är glad att fester finns kvar i de mångas kroppar.

pip

Om man på dödligt allvar tycker att Pippin är drömmannen, är man sjuk i huvet då?

para agua

Men snart: LOLLA SPANSKA! Alla spansktalande länder jag varit i är mina faboritländer. ALLA! Spanien självt inte minst. Jag trivs så våldsamt bra där. Hela inret blir som en rusig centrifug, dagonatt nattodag. Käka flamberade korvar och sluka sangria! Kika på saffranssol och knullblåa vatten! Jag kommer aldrig förstå mig på folk som ska vara tufft blasé och oimponerade av allt när de reser: det är ju APAPEPPIGT att fara utomlands! Det finns inget som är tråkigt, hur många gånger man än gjort det förr. Och tänk att det ens är möjligt, och så smörmöjligt dessutom. För svenskar är hela jävla jorden öppen. Jag glömmer inte att jag är priviligerad som kan fara än hit och än dit. Och det om något är en anledning att vara tacksam och entusiastisk och intresserad när man kommer till nya länder tycker jag.

Jaaaaaaaaa, javet: det finns sådant jag borde ordna i livet, men just nu gir jag fanken i det. Jag behöver andas in lite liva och lusta, springa i sanden och tjabba tjenligt med snäppiga restaurangägare. Jag vet ju att det hjälper. Att det egentligen är det enda som hjälper.

booooo

Jag drömde om en hund som spelade piano med väldigt bestämda tassar imorse. Det var sjukt kul tyckte jag och höll om och garvade åt den här hunden, som vart väldigt peppad av att jag uppskattade hans spel. Och vi satt tillsammans bland fina människor som alla hade väldigt roligt. Jag vaknade av att jag faktiskt väste av skratt och sen låg jag och log åt min hund och var varm och glad åt alla mina vänner där i närheten. Det var så solglittrigt genom asplövsvajandet utanför fönstret och bara fint. Fint. Men ju längre tiden gick förstod jag att detta inte kunde stämma. Jag har ju ingen hund som spelar piano. Här finns inga vänner i varmt gult ljus för jag är ju helt ensam härute. Det är inte sommar. Det är inte ens sol för det är snödimma. Det kändes som om någon långsamt hällde isvatten i bröstet tills allt det gosiga och roliga var ersatt av slaskig kyla. Föjävlit!

orch gone stale

Jävligt löljigt - men den stora okläddsfasan är här. Eftersom jag levt på nachos och öl byggde denna vackra hydda så länge nu är det TERROR att steppa in i pikinin. Klädlös ser jag ut som en orch. Vaffan gör man? Jag är ju inte ens blondhårig längre, så inga extrapoäng där. Det är märkligt, jag brukar inte vara ett dugg sjåpig vad gäller min fysik. Generna och metabolismen har sett till att jag aldrig blir pangfet t ex. Ja, inte utan hårt arbete i alla fall. Men jag har utan att jag märkt det transformerats från en pseudofit person till en fjällig ödla! En ytterlig självmotvilja har smugit sig på på senare, och det gäller visserligen inte bara kroppen, oh nej. Varje morgon vaknar jag klockan fyra av ett gurglande självförakt. Hej då live, det var kul att vara halvsnygg och halvanpassad en gång!

ohno

Jag har sån jävla ÅNGEST Marianne!

sagan om operan

Jag begriper inte: har jag DRÖMT att sir Ian Mckellen spelat in en skiva som 88-åring? Nån dödsmetall/operaskiva? Va? Jag hörde det nyss, men kan inte hitta något som tyder påt. Fan vad störigt, jag VET ju att nån sa något liknande. Eller? Är det bara för att det dratt ihop sig till den annuala saganomringen-maratonen?

AHA: Jag hade fel. Det var inte sir Mckellen för det var Christopher Lee. Dåförståja. I min enfald fick jag för mig att skägg var lika med skägg och trollkarl var lika med trollkarl och att alla älderliga engelsmän är en och samma. Hursomhelst, det jag ville komma till var ungefär: säga vad man vill om metallsymfonier, men vilken SATANS grej! Vilken jävla hårding, en kille på närmare nitti jordsnurr som kastar sig på nåt slikt. Och gör det bra, såklart. Vad annat kan man vänta? What ey föredöme, jag vill gifta mig Lee.

maskinist

Jag och Stefan såg så INIHELVETE med film förr i tiden. Vi drog minst två, oftast tre filmer om dagen och det var oftast inga dåliga grejer. Ibland varvade vi filmtittandet med dygnslånga maratons av sånt som Lost, Flight of the conchords och Trailer park boys. Det var fint. Igår gick The Machinist på tvåan, den såg vi när den kom. Igår såg jag bara en kvart eller nåt, men slogs återigen av hur läskigt bra den är gjord.

Brad Anderson vet uppenbarligen hur det känns att inte kunna sova: färgerna tappar lyster, tiden går för långsamt och man är beredd på att vadsomhelst kan hända. Reaktionsförmågan är seg. Ljuden blir isolerade och onaturligt skarpa, som en sked mot en tallrik på ett fik. Dessutom finns ett mumlande ljud i öronen som ligger över tillvaron. Man mår svävande illa och blir maniskt inriktad på en sak i taget. Till sist börjar man snudd på tro att man blivit sinnessjuk och börjar se saker som inte finns. Hua, stämningen i The machinist är så äckligt reell att den är svår att uthärda.

djordsch

Hah, ska George Clooney komma till Öset? Vad sjukt! FINNS George Clooney på riktigt alltså? Det är snäppet mer overkligt att han ska komma hit och gå på Prästgatan än att Nordman och Hans Fahlén och Lasse Dvärghagen var här och gick på Prästgatan. Men bara snäppet.

kryzz

Hämenfiffan! Fick en Hemmets Journal på posten idag fast min prenumeration gick ut för länge sedan. Jag vart väldigt nujd. Nu har jag korsord för minst en vecka framåt. Oooo INGET är som dessa mintrosa, trettiogradiga, solrökiga morgnar över Oviksfjäll och uppgrävda stenåldersfångstgropar! Domherrarna andas i miiiinimala puffar och hackar i djupfrysta frön, renarna ligger och sover på åkern och 80-talssolen kommer med sitt kaffe och sin radjo och sina bryda korsord. HJ har sjukt bra sådana också. Ja inte nummerkorsorden då, dem tittar jante ens på. Men jag börjar bli hyfsat fin på både kvistiga och svåra. Allmänbildaren är roligast, sen kommer litterära krysse och storkrysse. Mästaren är förjävla motståndskraftig däremot, jag begriper inte vem som skulle kunna lösa det fullt ut. Det går ju inte ens googlefubba på. Till störts omöjligt.

zebra for dalton

Skulle schizofrent gärna vilja ha en zebraklädsel till mitt ögas äpple Dalton. Loppard går också bra, fast jag tänker mig att det svartvita skulle vara snäppet råare mot hans köttröda lack och katolska inredning. Finns det zebraklädsel till gamla volvobilar? Skulle också vilja ha en coboltblå rattmuff, men det är förmodligen enklare att ordna.

svina

Som sagt lämnar jag den ytterst vrålande tjugiårsåldern i år. Det kanske blir skönt. Med trettis kommer en ny, brave värld tänker jag mig. Det hära decenniet kommer kallsupa i ny kraft. Det är nu tvivel ska vända i tro, ensamhet vända i systerskap och alla forna klor ska släppa greppet om rovfåglarna eller blåmesarna i bröstet. Jippeh. För att fira detta ska jag åka på semester. Jag föreställer mig att den kommer vara smackad med kulturella upplevelser, likt partykungens Thailandsvistelse, om jag sköter korten rätt. Bryt upp, bryt av, den nya tiden gryr!

kramer vs kramer

Jag gör inga anspråk på nyhetsblixt va, skulle jag aldrig göra: Men KRAMER. Om jag fick välja en fiktiv person att vara så skulle jag välja Kramer. Vylken kylle han är. Kramer är någon att se upp till. En cooling av naturen, som inte gör skillnad på folk utan umgås gärna och likvärdigt med fetton, grismänniskor, tjuvar, dvärgar och nykteristkomiker. Han känner ALLA i NY och ingen vet hur. Han kommer som ett helt orkanryck när man minst anar det. Dessutom har han en omedelbar civilkurage, en ödmjuk tro på sig själv, en oemotståndlig kavorka och en barnsligt nipprig entusiasm för det mesta. DESSUTOM är han frukt- och cigarrfinsmakare.

Kramer - min idol.

hårdvärgen

Börjar bli oooooooolidligt spännande nu! En hårfärg jag inte sett på 18 år, nämligen min egen, är snart avklädd in på bara keratinet. Bara några få tunna slingor av väteperoxid och medelhavssalt kvar allra längst upp. Vad? Vad? VAD var det då för vällande färg som dväljdes under svinablond frågar man sig då. Mjaaaa, med lite god vilja eller mycket god vilja kallar jag den Liv Ullman-röd. Alternativt Morgan Alling-röd, men se den ligger inte riktigt lika bra på hjässan tycker jag.

stjärnorna

Såg stjärnorna på slottet igår, men det var inte lätt. Ohhhh, vad plågsamt det är att se på verklighetsteve eller vad man ska kalla det. Bonde söker fru blir jag aggressiv av, ingen kudde är stor nog för den skammen jag känner då osäkra människor ska PUSSAS sådär smackande och vara romantiska. Inte ens program som Mammas pojkar fixar jag, och okej att kärlek inte är mitt favoritintresse, men vaffan! Det är ju roligt med Mammas pojkar och Paradise Hotel sägs det. Det kan ju inte vara för det eventuellt tomma innehållets skull sånt är mig svårkikat, för jag kan titta på dvärgar och fetma och extrema gör om migs hela dagarna. Och om det nu är själva sökandet efter kärlek jag inte diggar så borde väl ett program som Stjärnorna på slottet slinka ner. Det kan jag jallafall se från början till slut, men inte utan obehag. Detta obehag kommer inte från smetiga romanser i det här fallet, utan från det där KONSTLADE i deras glättiga glädje och "eftertänksamma" repliker på rummen som ska vara roliga. Kjelle står på huvet när Meg kommer in, men ojojoj vilken tokfrans! Va! Björn slickar sås från Megs hals, TOOOK! Tompa låtsas indignerad över att hans haka blev tjejig på krokimålningarna och Siw hetsskämtar paniskt. Det är något äckligt över de här regisserade lustigheterna. Ge inte rutinerade fem skådisar flamsregi så blir nog teven mycket bättre. Det blir ju intressant då och då när de faktiskt får vara ifred och bli personliga.

onivå

Satan! Jag läser en jevvla A-kurs A-KURS! och håller bokstavligen på att kollra ur. Varför är det så SVÅÅÅÅÅÅÅRT att skriva ihop en liten hemtenta? Vavavava? Ett svar på en halv sida tar en hel dag och en halv natt att stånka fram, och det är ändå så späsigt att jag inte vågar läsa igenom det sen. Röven. En bidragande faktor till att det känns så sjukt svårt är att den hära läraren inte är till någon hjälp, vi skulle haft tolv föreläsningar på delkursen och har haft fyra. Han svarar inte på mail eller ger en någon som helst uppföljning eller tips eller kritik eller vad fan som helst. Ska det vara så? Det kanske ska det. Jag begriper ju att man själv är ansvarig för sin skolgång i den här åldern, men... Får man då sex frågor, inte speciellt utvecklade hur de ska besvaras, utan bara sex frågor som man ska härja i som man vill, ja då skapar det violent skräck i mig. Varför? Det är givet att jag inte vill lämna ifrån mig laffingstockmaterial, men jag KAN ju det här, jag har lärt mig både att läsa och skriva så det borde inte vara några probs. Men det ÄR det.

dårligt

Det är stört att en blogg som inte är skunks gör mig sehära jävla kass. I ett år har jag försökt skriva här, och alla inlägg är så pretentiösa att jag rodnas och ruskas. Har iofs extremt svårt för att läsa vadsomhelst jag skrivit som är äldre än nån månad, hua, gamla brev och dagböcker och noveller och skit. Och det är just för denna pangsmäktiga ton jag alltid lyckas vigla upp. Hur gör man för att stå ut med sig själv?

unicum horribilis

Påstår inte att mitt så kallade universum är unikt på något sätt, alla människor har såklart en egen uppfattning om verkligheten, men betingelserna för min synvinkel är förmodligen skild från en del andras. Eftersom jag med sur istadighet bestämt mig för fullständig ensamhet och därför vägrat inputs som bara mänsklig kontakt kan ge har jag tydligen hittat på en egen verklighet. Detta kan vara intressant ett slag, att se vad för kärleksbarn som blir frukten av att stirra sig själv lite snett in i själen. Men i mitt fall; den där staten jag byggt upp i huvet har verkligen brister i sin infrastruktur. Ingen borgmästare t ex, ingen ordningsmakt, ingen konstnärlig ledning, inget socialt skyddsnät, inget rättsväsende, inga arkitekter, inga bönder, ingen el och det lillsipprande vattnet är dajmfärgat. Sopgubbarna ligger och garvar med en varsin ljummen öl. Det är en stat i ostrukturerad och halvilsken anarki och den faller snabbt sönder i sunkiga skärvor. Nu längtar jag efter en annan och mycket större verklighet, hittar jag inte den kan jag lika gärna strunta i rasket. Den kan förmodligen bara hittas med hjälp av en flytt, ut ifrån huvet och in bland människorna igen. Men hur det ska gå där ute kan man fråga sig.

conchords-britth

Conchords-Brett är inte ful och inte tråkig.

stabilt

Jag är inte bra på att plugga direkt. Eller jaaa, det har ju gått väldigt tjusigt på tentorna hittills och jag har fått för mig att jag är bästbäst i klassen MEN - ska denna denaturerade vånda vara priset? Jag grinar mig igenom bokstäverna, ligger på sängen och GRINAR ner i pagineringen. Jag går och fixar kaffe och grinar ner i torrpulvret, jag rispar knogarna i tapeten och grinar. Jag vaknar 04 i panik eller så somnar jag inte förrän 05 och då vaknar jag också i panik en timme senare. Allt är panik. Har sprungit fram och tillbaka mellan sjuttio moderna poeters tusen dikter och paniken hela dagen. Jag kan inte det här! Jag är värdebefriad! Jag kan ingenting! Man ska inte säga så för då blir det sant, men det är så det känns och då är det redan sant.

men upp ditt

Jag fyller TRETTI i år. Det är många jordsnurr det för någon som haft åldrandeskräck sen exakt 1986. Mehasså, jag har skytt åldrandet så länge att det slutat spela roll. Trettiårskris kommer knappast infinna sig nu, för det har jag haft sen jag var fem. Men jaaaaa, okej; jag begriper att mitt nästa ligga inte lär vara en artonåring från Dorset och detta faktum kommer jag sura över ett bra slag. Men det är göttigt att vara tretti också. Nu kan jag t ex säga att jag gillar David Gray och på riktit skita i det påföljande smädet. Det finns iofs bara en anledning till att mina ögon tåras när jag hör den jävla White ladder och det är inte för att den är runkbra på nåt vis utan för att sist jag hörde den så bodde jag i Skottland och var en annan. Väsenskilt en annan; en slätare, mer svårtillgänglig och en mer oförvägen version av mig själv. Jag hade ännu inte lärt kisandets ädla konst utan var klarögd och visserligen hård, men också öppen och så att säga UNG och så att säga NYFIKEN. Jaja, hursom. Sena blomstrare minns mest från tjugoårsåldern. Jag minns min David Gray. Så fort White ladder hörs (vilket såklart är aldrig numer och det med rätta) känner jag nymalna kaffebönor, koriandersoppor, svällande jordgubbsmuffins, våtögda finländare i togas, morgonmaltiga dimmor från bryggeriet på Haymarket, grönfrostiga jungfrur, smöriga flapjacks, stulna screws på isblommiga bänkar, tupparmade franska älskare och kåtigt adrenalin i själens näsborrar. Och anklagas då mina randiga kinder för kärring, anklagas de för att vara innehavare av dålig smak och nostalgiker i sitt våta tillstånd - jameh bring it on då. Som jag sa är det göttigt att vara tretti, för då eller nu eller möjligtvis alltid så betyder inte åsikter av det slaget ett snyft.


Bästa hittsn.