sjutton år

Aldrig trodde jag detta. Eller: aldrig kanske var ett kraftord, men inte anade jag att sjutton år av häftig levnad plötsligt kunde raderas. När jag idag kikar i spegeln bor den där griniga trettonåringen som var jag i den. Det har mest med mitt hår och osvärtade ögon att göra förstås. För jag har fått LOCKIGT hår. Och den färg som naturen bestämde åt mig, färgen jag hade upp till just tretton och aldrig sett sedan dess. LOCKAR. Det är märkligt, jag har aldrig haft det förr. Ja, inte sedan jag var tretton alltså och min moster hade permanentat det. Huga. Ge mig ett halsband av kotänder och fågelben samt en liten viff blåhallonolja på handleden så är jag nästan där. Släng in lite irriterade finnar, en proffssprejad snelugg, ett os av kall och rå gubbsvett, en hettårad kärlek, en jeansväst och en dröm om att vara häxa så är det fullbordat. Tänk om det vore så? Tänk om jag är tretton igen? Det är en ryslig tanke.