levat liv

Jag utropade som 22-åring att jag kunde dö nu! inte för att jag ville det utan för att jag ansåg att jag hade sett och varit med om så mycket häftigt att det inte gjorde så mycket ifall livet skulle berövas mig plötsligt. Det var ett överilat gastande såklart, men det var verkligen en smockfylld tillvaro då. Eftersom jag emellanåt älskar folk tills nån blöder och gjorde så ännu mer då, sög jag i mig varenda jävel tills jag inte sov mer än ett par timmar per dygn. Detta innebar väldigt mycket tid för folk folk folk folk folk och jag gick omkring som en vandrande kärlekslada, lyste och brann och myste och samlade upp alla jävlar i bröstet tills jag inte kunde skilja mig själv från delarna jag fått eller tagit från andra. Jag kunde aldrig göra upp planer med nån, aldrig - då kunde jag ju missa nåt som hände nån annanstans. Ellinor sa nån gång att för helvete, du måste väl kunna bestämma att du möter mig vid 12 imorn för kaffe?! och jag vred mig i inre uppror och sa ja fast jag menade nej. Det är ett slitsamt företag att hålla koll på en hel stad, att alltid vara med överallt och vara på väg nån annanstans, en liten bit till alla. En gång skulle några åka ut till en tjejs stuga över natten och bada och ha sig, men jag fixade inte att följa med. De hade haft skitkul såklart medan jag hade sprungit hit och dit och samlat och deltagit på tjugo ställen och i fyrtio sällskap. En bit till alla ja, men inget blir det då till någon. När nån ville ha mig på tu man hand manövrerade jag bort den personen och lubbade iväg till ALLA ANDRA ÖVERALLT SAMTIDIGT. En jävla hets. Det var väl därför jag tyckte livet var så maxat att jag kunde dö i så unga år, för det var breddfullt av känslor och människor och syner och idéer. Men gällande min drivkraft, att inte missa nåt, gjorde den i själva verket att jag missade allt. Och därför är jag glad att jag lever än så jag har chans att vara med på riktigt, även om jag fortfarande håller på precis så här.

Men hade jag inte farit dit hade jag kanske varit mer år det anpassade hållet idag. Jag vet varför det drabbade mig så hårt, det var för att jag plötsligt passade in och passade in nåt så djävulskt. Det var en helt ny känsla; mäktig, övermäktig, rusig. Men detta har givit mig en vriden norm för social samvaro av det mer gängse slaget. Jag vet fortfarande inte vad det är för regler som gäller på riktigt, jag förstår dem inte och det genererar stundom en saftig mängd frustration hos mig som tar sig uttryck i diverse konstigheter och utfall.