fatntasia

Jag har ett minne från en tid jag inte ens var född i. Jag kan inte förklara det, men jag kan framkalla känslan av det när som helst.

Det är sent 70-tal. Jag har en kolafärgad manchesterkappa med bälte och en läderväska över axeln med studentlitteratur i; föreläsningar i socialism och sådant. Jag går i en lönnallé och prasslar i orangea löv. Det brisar ljumt fast det är höst och färgerna svävar högt i luften. Det är Östersund, men det är 70-tal. Jag har ett barn på dagis och ett axellångt rödblondt hår med lockar runt ansiktet. Jag är nöjd. Det är en märklig vind i september, lite väl märklig och nästan olycksbådande. Men jag är ung och stark i lårmusklerna, harmonisk och pigg på livet. Jag ser på parken genom svärtade ögonfransar och känner mig rätt.
Det är inte möjligt såklart. Jag har hittat på en scen i någon annans liv. Men jag gillar den scenen som för mig blivit ett minne, jag får behagliga ilningar när jag tänker på det.