sankte patrick

Denna dag för några år sedan höll jag på att dö. Åtminstone låter det mer rafflande så. Det var Irland och alla var så inihelvete fulla fast klockan bara var 11 på förmiddagen, det var trumpeter och karneval och konfetti, ölen rullade och kyssarne smällde. Han med styltorna som senare ramlade av dem och dog var inte död än utan stolpade fram utklädd till gnom. Huvudet brusade som det brukade, men också staden brusade den här dagen. Jag hade en långrandig svartvit klänning och Lisa en tvärrandig svartvit och vi gick tillsammans i hand och var Mona Lisa och det var ganska roligt. Det var sol och det var vår och det var fest och man kom inte ens in på Nocturnes för alla vrålande Patricks.

I en ovanlig marsvärme sipprade vi ner till Svanfloden där folk i olika salivstänkande konstellationer vacklade runt. En 17-årig mamma hade lämnat sitt spädbarn vid kajen för att dricka vodka med ärrade män och vi pratade med Irlands låtsaspolis om detta. Det var bara människor jag aldrig sett förr: stora grovhudade män i smutsiga jeans och oordnade anletsdrag som halsade Lidl-whisky, gastande kvinnor med röda ögon och trasiga hår, bleka ungdomar med spärrlösa ögon. Stämningen blev allt drucknare och benlösare snabbt. Hotet sänkte sig ner över massan som om det kom från himlen och inte inifrån människorna själva. Med ens var det ingen som skrattade längre.
När jag tittade upp var himlen plötsligt inte solig utan rökgul och folk omkring mig var från vettet: de rårade som grisar, spydde och föll ihop, skrek skum i varandras ansikten och fortsatte dricka vad de fick tag på. Jag och Linn stod vid en lyktstolpe och stirrade och undrade hur vi skulle kunna ta oss därifrån. Spanich Arch såg ut som en helvetesskildring från medeltiden. Det var ungefär nu som någon kastade en tung flaska Buckfast (it fucks you up real fast) med avslagen hals mot mig, en halv centimeter för högt för jag dog inte. Flaskan ven genom luften, svedde hjässan och sjöng in i lyktstolpen. Skadan var blott splitter splitter splitter och klibbig brun alkohol i håret och över klänningen. Men så långt lidet hade jag hunnit bli rätt rädd.

Senare vet jag att jag satt i trappan och faktiskt grät. Jim tyckte att jag var fjollig men Kris tröstade med enorma armar och sa på sitt hetsiga sätt att jag minsann hade en massa demoner fast jag var så ung. Där hade han fel, för demonerna var oskyldiga som harungar till gråten. Det var ju bara den där jädra St Patrick och döden nära som stirrat upp mig.