medlarn

Jag ska berätta om en sak, och jag tänker kalla det ett utslag av bondförnuft och jag tänker ta åt mig all ära för mitt anpassningsbara beteende:

Jo det vart körigt ett slag. Vi var två hjälpredda personer på sexiofem hjälpberättigade. Folk larmade ÖVERALLT, och vi var så att säga två. En kritisk sak skedde på en avdelning, två extremt arga människor ville döda varandra, ledningen, personalen och småkaniner på en gång. Speciellt varandra.
Rykt ihop hade de redan gjort. De ville gärna döda varandra. Döden hängde i luften. Hade inte mött en sån tjock ondskefull atmosfär på länge. Först vart jag blek och drabbades av tvångssväljingar då jag vart ensam i detta och för att det var stressigt då tre telefoner ringde samtidigt. Sen tog fan eller vem det var tag i mig och jag lyckades få oense sidor sams genom ett utspel som åtminstone Staffan Hildebrandt skulle applådera.

Jo, när jag pejlat dem en bra stund, för det var folk jag aldrig mött förr, började jag hojta högt om MORD och HOROR och REGERING såpass fint att båda parter snart vart nöjda och tänkte sig att fienden vare sig var jag eller grannen eller ens kommunen. Jag gafflade om bönder och närheten man får till kor och Tulleråsen och konspirationer och juverinflammationer och midnattssol och otro och tillslut klappade de så nyss bödliska händerna mina kinder och jag fick dem i respektive säng. Väl i säng rusade inte deras blod utan hjärtana var söta och stilla. Jag talade och lyssnade och höll med. Jag fattar väl att jag inte kan nå dem på riktigt, men kan jag förmå dem att gå från mordiskt darrande knytnävar i luften till tårögda bjudninshambos i logar på landet så är jag tamefan ett halvt geni. "Fast duojag är obildade bönder", som en av dem sa. Jag har en jädra känsla för människor, o ja. Sen att jag råkade vara 60 år yngre än bråkmakarna, och (mycket) söt i läppstift och lockar, det hör inte hit. Nänä, det är så att jag KÄNNER folk. Det är därför.