ditt o datt dan

Jag såg den där dokumentären "Gubben i stugan" när den gick på kunskaps häromdagen. Och när jag såg den tänkte jag men gyyyd vad tråkigt/men satan vad skönt om vartannat. Det var en äldre man va, som under en och en halv timme ävlades med att hämta vatten till sin lilla stuga med tidigtfemtiotalstapeter och elda i spisen och tömma varmt vatten hit och fylla på med kallt vatten dit och koka potatis och lägga kall pannkaka på sitt knäckebrö och hålla snattran och mala kaffe och gå i stövlar och ligga på sofflocket och tala om minusgrader i telefon och lyssna på rasistradio och skotta snö av taket och laga sockan och hämta vatten och värma vatten och hälla vatten och koka potatis och känna på takdroppet och lyssna på bergfinken och mala kaffe och hänga upp en talgboll åt hackspetten och hämta vatten och värma vatten och hälla vatten och sitta på bron och kisa. Det är ju drömmen det där. Att få hälla vatten och bo i skogen. Det har jag velat sedan jag var barn, att få vara alldeles i fred. Leva och åldras i periferin. Dö plötsligt med katten som ensam och egal sörjande. Men det var inte sant och det var inte sant för däremellan och ofta däremellan vill jag bo i storstäder och vara till tand och tunga uppklädd och ha tusen kompisar och dricka drinkar och gå på tjatrar och vara med i allas projekt och vara sömnstörd och påpåpåpå och dra tjocka eyeliners och vitsiga oneliners och gå till botten och gå med på vad som helst och förälska mig bråddjupt i undersköna narcissister och brusa högt som de röda starstinna himlarna i maj. Jaaa, jag har sagt allt det här förut; men det har hittills inte hjälpt mig till någon slags konklusion.