gyltig

Rannsakningsperioden jag gått in för genererar egentligen inte mer än daglig ånger. Jag trodde det skulle hjälpa att ställa sig upp, vända sig om och stirra ut sig själv (med idén om att jag själv står där bakom och hångrinar med brittiska tänder och skoliosierat pucklig rygg alltså). Men jag vete fan. Det enda som händer är ju att samma skamsköljningar böljar över minnet om och om igen, utan att jag kan förlika mig med dem. Meen... ja. Skitsamma.