odröm

Härom natten låg jag på ett godståg. Det var som ett mindre virkeståg, med järnspjälor istället för vagnar. Jag låg där på mage och rullade in i en stad, osäker vilken. Jag tittade upp och såg syner liksom i blixtar. Jag såg flygande... demoner tror jag att det var, som i varje blixtbild stack gafflar i tanters halsar, bet folk döda, slitsade människor. Jag var så rädd som jag aldrig varit på riktigt och tänkte att nu är det kört. Tåget rullade längre och längre in i staden och dessa varelser hade tagit över hela stället. Demonerna, eller vad de nu var, svävade över folk, svischade och plågade dem. De var tjugotalsuppstyrda och hade alldeles för breda leenden i röda läppstift. Vore det inte för den där tjugotalstouchen på hela samhället var sceneriet som i en medeltidstavla illustrerandes infernot som väntade SYNDARNA. Högafflar och nakna plågor. Jag bävade där jag låg men gjorde mig faktiskt redo för döden.
För att i nästa scen vara en flygande demonissa själv. Då var jag plötsligt hatisk, hånfull och grinande av övermakt. Flög över vräkiga middagssällskap med blonda kvinnor och stärkta män som inte ens hade vett att bli rädda. Jag flög över vällagda lockar och SKAR i damers kinder, ville skaka skräck och kaos i dem, kände sidenet bölja i händerna från deras klänningar, hörde dem sucka. Jag flög in och ut genom byggnaderna, genom marmorfönster utan rutor. Parerade fint mina mordiska medhjälpare vid luftmöten, vi var alla snabba och viga. Helt utan samveten och fulla av skada. Huga.