den stora förväntanen

Det är ju som svårt det dära med forna vänskaper. För några veckor sedan kom Arnau hit. Vi hade inte hörts på sju år och plötsligt stod han här i hallen. Det gick fint och det var ROLIGT. Alltså, Arnau är ju ingen Robin t ex, så mycket visste jag ju. Det var som en tidsficka: han var som förr, jag var tydligen som förr, allt var idel trivsamt.

Men... Iban. Iban var en av mina största idoler. Han var osårbar, oomkullrunkelig. Lång, kraftfull, rolig, med många lockar och en hes, förtrolig röst. Vi brukade hacka lök på varsina skärbrädor i takt med nån jädra Bowiesång och bli som lyckliga när vi såg varandra på stan eller i teverummet eller på Nocturnes. Han hade armar som räckte runt både självförakt och olycka och lycka, en stor och trygg gudom som befann sig än här, än där. Han stod ofta någonstans i närheten och skrattade och ojojoj, så kärt jag höll karln. Har inte hört från denne bask på sex år, och plötsligt skriver han att han tänker åka till skandinavien och hälsa på.

Jag är rädd. Därför att: tänk om mina minnen ljuger? Tänk om Iban är en apstark snuskgubbe? Tänk om han är ett psyko som tänker bosätta sig i mitt hus? Tänk om han är ett aggressivt fyllo? Om han biter mina kompisar och är allmänt smutsig och kåt och beroende? Jag blev oderdenteligt skraj av Robins besök, hua. Fast vaffan... Jag visste nu t ex att Arnau inte skulle vara som Robin. Jag VISSTE däremot att Robin skulle vara som sig själv fast jag förträngt det. Jag visste att Julien skulle vara guld och det var han när vi sågs. Jag visste att James skulle vara si si si si och ställa till med problem där i Berlin, och det gjorde han ju.

Och jag VET egentligen att Iban inte kommer vara snuskig och vidrig. Såpass känner jag väl honom? Jag är bara skräckslagen av tanken att han skulle vara förändrad till det sämre. OM han är det, då är det ju bättre att man får suga på gamla (felaktiga) goda minnen istället. Ahhhh! Hjelp. Om Iban goes down kommer en hel värld, dvs min, go down. Ledsen för förväntningarna... men de är höga gubbe, de är höga. Jag tror Iban är som en farsa, trygg och oövervinnelig. Men visar han minsta svaghet kommer jag inte STÅ UT! Jag är trettio nu, jag förstår att han inte kan vara någon övermänniska. Han är en bask som haft det svårt, han är blott ett par år äldre än jag. Han kan mycket väl fått tunnare hår. Han kanske inte är glad längre. Men vem fan är det å andra sidan? Vi kanske hittar nya och oanade sidor hos varandra. Jag är ändock rädd Dr Phil, jag är ändock rädd.

Men jag då? Vem är jag i hans minne? Det är ju inte envägsläskigt, det är tvåvägsläskigt. Blir jag besviken kommer ju han bli besviken. Vem är jag? Vem var jag? Äh, fan vet. Bu eller bä. Vad gör det ändå om ett hundra år?