Jag tog en guidad busstur på ön en dag. Det var jag och femtio äldre människor i papiljottfrisyrer och ljusaorangea blusar och fotriktiga bullskor. De var alla vid gott mod redan från början och sprang runt och hälsade och klappade på axlar och mullrade med magstöd HOHOHO innan vi ens hoppat på. Vi satte oss i bussen, hälsades välkomna av en luttrad guide, nådigt nickade. Han hade dukat upp med allsång i olika stämmor beroende på var i bussen man satt. Jag är inte så mycket för det där med att sjunga ”En busschaufför” och ”Tio tusen röda rosor” och mimade lite istället och försökte kika ut genom fönstret på det svedda landskapet. Reseledaren stod längst fram och dirigerade och blänkte om pannan, han hade äppelmage innanför den vita skjortan, den där sortens kroppsform som ska vara farlig när man är man. Men han viftade på trots detta och pensionärerna sjöng skränigt och smyghalade upp små flaskor med jägermeister och ron de miel ur handväskor och byxfickor då och då. Tanten som satt bredvid mig började bli i gasen av detta kamratliga huttande och lutade sig allt oftare framåt och stirrade på mig underifrån medan hon sjöng och ruskade min arm muntert som för att understryka hur roligt vi hade. Jag log mot hennes flackande irisar och tog i lite i sången. Det gillade hon, ojoj, hon diggade med huvudet och hytte takten med näven och dragspelslog. Sedan pekade guiden lite till höger och lite till vänster. Sedan skulle vi hoppa ur bussen för att titta på en utsikt över ett berg och en dal och intaga 12-fika på en restaurang. Pensionärerna kikade på vyn och tog några foton på varandra när de busade med handväskor innanför byxorna och sedan rusade de så snabbt artrit och benbrott och gikt tillät in på restaurangen.
Fika! Karaffika blev det. Äh, strunt i bullar och svagt kaffe, hiva hit rövin! ropades det och vinet kom inte glasvis utan alltså i tillbringare. Elden sprätte, gamla tidningsurklipp darrade på väggarna och tidigt nittiotalsgardiner svajade över smutsiga fönster. Kyparen (som hade varit på fest hela natten sa han) hade rent utomjordiska ögon, som snärtade av tagel, halvslutna under svartvippiga fransar. Han sprang fram och tillbaka med vin och honungsrom åt vårt allt mer uppspelta sällskap. Det dracks och inte åts och beställdes allt mer och skojades. Vissa av oss skrattade så plastblommorna välte, en man frustade så att hans stol vickade bakåt och han drog med sig sitt vinglas till golvet. ÄH, camarero, mas rövin! ropade han under bordet med fötterna i luften och alla nästan dog, de gurglade efter andan tills han kravlat sig upp. Då brakade det löst igen. Reseledaren stod i dörrkarmen och bet sig i läppen.
Efter mycket etanolfikande tullrade skocken tillbaka till bussen. Det var tjo och det var tjim, tidigare obekanta vänninnor knickrade nu i armkrok och sjöng på någon Roland Cedermarksbit, gubbar kastade sina kala huvuden bakåt och väste av skratt, dunkade knytnävarna mot knäna. En man utförde en flamencodans för några cericea damer som höll takten med handklapp. Guiden bet sig hårdare i läppen och bad folk att skynda på lite till sina platser. Efter tio minuter var det bara jag och busschauffören som satt där vi skulle, resten stod i mittgången och tjabbade och klirrade med sina osprättade miniatyrwhiskys. Efter ytterligare sex minuter satt alla ungefär där de skulle, utom en tant i panamahatt och åderbråckiga ben i för stora shorts. Hon raglade fram i gången och busschauffören skrek att han VÄGRADE köra någonstans innan alla hade satt sig. Sätt dig nu Britta! Hörru, sätt dig nu! ropade hennes polare. Då satte hon sig faktiskt, på rumpan, i gången, och började hasa sig fram. Hon tog tag i folks ben och drog sig framåt, eller bakåt i bussen. Chauffören hade visst fått nog och gasade iväg och tog snäva svängar så påsar med vykort och extratröjor och tomma småflarror rasade ner över Britta. Allsången var härifrån omöjlig att styra över, folk sjöng på olika sånger och drog skämt och höll små tal i mittgången över Britta som till sist lagt sig ner, så guiden satte sig snart längst fram med armarna korsade över äppelbuken och sa inget mer. Det blev inga fler stopp heller för chauffören körde raka slingriga vägen till ett golfhotell och sa att samtliga skulle gå av där, men det spelade ingen större roll. Det hade varit en härlig utflykt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar