D.A.T.E

Jag har aldrig varit på dejt någonsin. Det är tydligen ganska ovanligt, sjukt även. Iallafall när man talar med UK's, US's, Aus's och NZ's. Ja, och... de flesta i Europa. Dejt! I Sverige har jag nog aldrig blivit tillfrågad ens. Kanske nåt distant svammel om krus och kaffe, kanske nåt tal om att gå på Allens senaste, kanske nåt förteget om att kika på Family Guy i lag någon gång. Men huga. Joooo kanske det, hummar jag och raderar samtidigt deras nummer från telefonlistan. Jag har aldrig hittills begripit när folk flirtar med mig, och har jag begripit så har jag önskat att jag inte begripit och då låtsats som om jag inte begripit. De kan komma med tusen fina upplägg som jag borde kunna nappa på. Men jag begriper aldrig någonting. När de till slut blir så övertydliga att de måste sucka djupt och säga att de skulle vilja hångla, då blir jag antingen 1) Peppad på våldshög nivå 2) Skitnervös/äcklad

Om jag varit medönskad på någon dejt i Sverige har det i såna fall uttryckts så luddigt att jag med lätthet kunnat strunta i de eventuella klangbetydelserna. Det är väldigt lätt att låtsas missa inviter. Utanför Sverige har jag däremot fått raka, ärliga, icketramsande utbjudelser av diverse män. Jag tycker verkligen att det är skitmodigt av dem, att gå på ett fik eller en kaffebar eller ett bageri flera gånger och sedan plötsligt bjuda ut stycket som jobbar där. Hade det varit idag så hade jag gått med dem, för att vara åtminstone artig. Men då när det kom grabbar och stammade över disken och ville ha med en på tjugioettårsfester och nån systerdotters studentspex och båtturer och en massa roliga grejer skrattade jag tyvärr RÅTT åt dem och kastade luggen ur ögonen och sa eh, NEJ tack. Det var inte för att jag tyckte att jag var nåt häftigt stoff i jämförelse med dem, oooo nej. Jag skrattade ju åt det absurda i att DE trodde att JAG var dejtingmaterial. En lättsam och charmerande kvinna, likt de andra dejtbara de dejtat tidigare i sina liv. Jag skrattade åt att de i mig såg något som de trodde skulle... Ja, jag skrattade åt dem. Jag är ledsen för det. Numer. DÅ gjorde jag det för mig enda tänkbara - avdramatiserade deras förfrågor genom skämt och drog upp vida avstånd oss emellan genom huvudskakningar och en krökt överläpp. Ett eh, NEj tack, och sedan fortsätta plocka upp mandelcroissanter i skyltfönstren fast vicka på höften mördande långsamt samtidigt. Grabbarna kunde ju inte veta vad jag garvade åt, de måste ha trott att jag var en självupphöjd liten fascist som tydligen ingen man dög till. Vojne vojne, de skulle bara veta hur det låg till egentligen. Eller var det faktiskt en mix? Jag minns inte. Jag brydde mig aldrig något vidare i det där om jag ska vara ärlig.