unicum horribilis

Påstår inte att mitt så kallade universum är unikt på något sätt, alla människor har såklart en egen uppfattning om verkligheten, men betingelserna för min synvinkel är förmodligen skild från en del andras. Eftersom jag med sur istadighet bestämt mig för fullständig ensamhet och därför vägrat inputs som bara mänsklig kontakt kan ge har jag tydligen hittat på en egen verklighet. Detta kan vara intressant ett slag, att se vad för kärleksbarn som blir frukten av att stirra sig själv lite snett in i själen. Men i mitt fall; den där staten jag byggt upp i huvet har verkligen brister i sin infrastruktur. Ingen borgmästare t ex, ingen ordningsmakt, ingen konstnärlig ledning, inget socialt skyddsnät, inget rättsväsende, inga arkitekter, inga bönder, ingen el och det lillsipprande vattnet är dajmfärgat. Sopgubbarna ligger och garvar med en varsin ljummen öl. Det är en stat i ostrukturerad och halvilsken anarki och den faller snabbt sönder i sunkiga skärvor. Nu längtar jag efter en annan och mycket större verklighet, hittar jag inte den kan jag lika gärna strunta i rasket. Den kan förmodligen bara hittas med hjälp av en flytt, ut ifrån huvet och in bland människorna igen. Men hur det ska gå där ute kan man fråga sig.