Jag och Stefan såg så INIHELVETE med film förr i tiden. Vi drog minst två, oftast tre filmer om dagen och det var oftast inga dåliga grejer. Ibland varvade vi filmtittandet med dygnslånga maratons av sånt som Lost, Flight of the conchords och Trailer park boys. Det var fint. Igår gick The Machinist på tvåan, den såg vi när den kom. Igår såg jag bara en kvart eller nåt, men slogs återigen av hur läskigt bra den är gjord.
Brad Anderson vet uppenbarligen hur det känns att inte kunna sova: färgerna tappar lyster, tiden går för långsamt och man är beredd på att vadsomhelst kan hända. Reaktionsförmågan är seg. Ljuden blir isolerade och onaturligt skarpa, som en sked mot en tallrik på ett fik. Dessutom finns ett mumlande ljud i öronen som ligger över tillvaron. Man mår svävande illa och blir maniskt inriktad på en sak i taget. Till sist börjar man snudd på tro att man blivit sinnessjuk och börjar se saker som inte finns. Hua, stämningen i The machinist är så äckligt reell att den är svår att uthärda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar