stjärnorna

Såg stjärnorna på slottet igår, men det var inte lätt. Ohhhh, vad plågsamt det är att se på verklighetsteve eller vad man ska kalla det. Bonde söker fru blir jag aggressiv av, ingen kudde är stor nog för den skammen jag känner då osäkra människor ska PUSSAS sådär smackande och vara romantiska. Inte ens program som Mammas pojkar fixar jag, och okej att kärlek inte är mitt favoritintresse, men vaffan! Det är ju roligt med Mammas pojkar och Paradise Hotel sägs det. Det kan ju inte vara för det eventuellt tomma innehållets skull sånt är mig svårkikat, för jag kan titta på dvärgar och fetma och extrema gör om migs hela dagarna. Och om det nu är själva sökandet efter kärlek jag inte diggar så borde väl ett program som Stjärnorna på slottet slinka ner. Det kan jag jallafall se från början till slut, men inte utan obehag. Detta obehag kommer inte från smetiga romanser i det här fallet, utan från det där KONSTLADE i deras glättiga glädje och "eftertänksamma" repliker på rummen som ska vara roliga. Kjelle står på huvet när Meg kommer in, men ojojoj vilken tokfrans! Va! Björn slickar sås från Megs hals, TOOOK! Tompa låtsas indignerad över att hans haka blev tjejig på krokimålningarna och Siw hetsskämtar paniskt. Det är något äckligt över de här regisserade lustigheterna. Ge inte rutinerade fem skådisar flamsregi så blir nog teven mycket bättre. Det blir ju intressant då och då när de faktiskt får vara ifred och bli personliga.