Jag fyller TRETTI i år. Det är många jordsnurr det för någon som haft åldrandeskräck sen exakt 1986. Mehasså, jag har skytt åldrandet så länge att det slutat spela roll. Trettiårskris kommer knappast infinna sig nu, för det har jag haft sen jag var fem. Men jaaaaa, okej; jag begriper att mitt nästa ligga inte lär vara en artonåring från Dorset och detta faktum kommer jag sura över ett bra slag. Men det är göttigt att vara tretti också. Nu kan jag t ex säga att jag gillar David Gray och på riktit skita i det påföljande smädet. Det finns iofs bara en anledning till att mina ögon tåras när jag hör den jävla White ladder och det är inte för att den är runkbra på nåt vis utan för att sist jag hörde den så bodde jag i Skottland och var en annan. Väsenskilt en annan; en slätare, mer svårtillgänglig och en mer oförvägen version av mig själv. Jag hade ännu inte lärt kisandets ädla konst utan var klarögd och visserligen hård, men också öppen och så att säga UNG och så att säga NYFIKEN. Jaja, hursom. Sena blomstrare minns mest från tjugoårsåldern. Jag minns min David Gray. Så fort White ladder hörs (vilket såklart är aldrig numer och det med rätta) känner jag nymalna kaffebönor, koriandersoppor, svällande jordgubbsmuffins, våtögda finländare i togas, morgonmaltiga dimmor från bryggeriet på Haymarket, grönfrostiga jungfrur, smöriga flapjacks, stulna screws på isblommiga bänkar, tupparmade franska älskare och kåtigt adrenalin i själens näsborrar. Och anklagas då mina randiga kinder för kärring, anklagas de för att vara innehavare av dålig smak och nostalgiker i sitt våta tillstånd - jameh bring it on då. Som jag sa är det göttigt att vara tretti, för då eller nu eller möjligtvis alltid så betyder inte åsikter av det slaget ett snyft.
Bästa hittsn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar