Dagen efter vaknade vi tidigt av solen som sköt in i sprickorna och ljudet av griniga amerikaner på frukostverandan. Läckert!
Den här dagen skulle vi ska ta en varsin kajak och paddla oss igenom djungelbäcken och ut till bryggan på söta floden. Paddla gjorde vi också efter en röd apelsinjuice och svartbönepuré filad i skam. Först i en smal passage genom en våldsam växtlighet. Vackert! Luktar hetma och honung. Ett svartrosa svin trynar i privata myllan, träden hänger i vattnet, husen står på styltor och långbenta fåglar poserar snobbigt där bäcken kränger ut i deltat och LJUSET plötsligt breder ut sig. Har aldrig kunna föreställa mig hur en tidig morgon i Guatemalas floddistrikt kan vara. Hur vindarna är som dyrt rött siden, hur blommorna vältrar sig köttiga och djupgula i strandkanten. Hur himlen är sirapsfärgad och blanka fiskar snappar små flugor. Vi stannade hela dagen. Föll bara rakt ner i vattnet ibland, hasade upp på bryggan, föll ner igen, vinkade åt fiskare. Team Holland var lockande i sin ungdom, mörkbrun och livlig i sitt ljusa hår och karska kropp. På kvällen tävlade vi hem och försökte välta varandra och jag vann. Väl tillbaka satt magikern och väntade i baren. Han hade sovit hela dagen, pumpad på kraft enligt egen utsago. Vi frågade honom om vad vi sett på natten.
”Vem var det som kom från ditt rum i natt?”
”...Oh, well... yeah, about that...Det måste ha varit jag”, sa han och sänkte teatraliskt rösten, ”jag kan ta olika hamnar när jag sover.”
Tja, varför inte. Varför han skulle ta någon mycket lik hotellstäderskans unge sons hamn och gå runt i nattetid förstod vi däremot inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar