gravt

Gravstenar känns isiga under novembernätter.
Jag låg där på någon älskad eller hunsad eller avskydd människas sista hem och kikade upp i frostade brunlöv och fredagsdimma och ryggen kyldes av gråa graven. Jag tänkte mer på rynkor än på döden och mer på hångel än på människan ett par meter under mig.
Längre än så är det ju inte till slutet. Några meter. Och ändå tänkte jag mer på sångtexter, på luggomfång, på slaktröda läppstift, på Lucky Strikecigaretten folk vänder upp och ner på i paketen för att spara sist. Jo fan! Sjöng jag inte på nån överlevad sång från 1700-talet, lät jag inte rosiga Paradorvinet passera tungan och gå in i veka livet? Jo!

Sen gick jag på Tre Bockar, bästa baren i staden. Där fick man sin skurna del av tjockt smink, flyende midje- och hårlinjer, ärligt talade meningar och en och annan skadgörelse av offentliga toaletter. Kvinnor kom fram i tuperade hår och synade en. Män kom med tunga ögon och ville tala om musik och få med en hem. På Tre Kåtbockar skylde man livet, skydde eller visade upp det, rövade eller slukade det. Spydde det. Jag trivdes.