På en dag som krälar fram kan man tänka över sin situation i doft av kamfer man smort på läppen så den svullnar snyggt. Vad kommer man då fram till? Tja, långt har man inte kommit även om man har sol i ögat och några år framför sig. I krams och trams står och går man och undrar när? Och varför? Hangen hänger som bin och saknar motstycke. I ansiktet har skrattet eller grinet stansats för evigt och det går inte komma ifrån.
Ensamheten bromsar lyckan, eller misslyckan trogen blir man än ensammare och vill helst bo under filten flätad av fattig bolivianska och slippa undan. Brist på mod och man vet inte sin plats om man nu blivit tilldelad någon och hade man plats brydde man sig knappast om den. I bröstet stormar det nu liksom i ungdomens dagar och inte vet man var glansiga sidenet gör mest nytta men knappast är det i garderoben.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar