gula berlin

Den där märkliga värmen är kvar. Och den där känslan är kvar. Och jag går i timmar i dis och flygande affischer och byggarbetare och medvetandet är djupt ner i tid och långsamt förstår jag; det är inte längre samma dag. Det är inte ens samma stad. Det bara blåser som då. Det bara fläktar mot bara ben som då. Jag går och tänker att jag nog inte skulle varit så ivrig med att ge bort delar av mig själv. Jag fick tillbaka många också, de flesta. Men några av dem är för all tid bortslarvade, några som jag väl kunde behövt nu. Jag tänker att jag håller på att tappa greppet, jag vet inte vad som är verkligt och vad som bor i mitt huvud bara. Så ser jag plötsligt en fjäril, en gul fin fjäril bland vinden och bråtet. Jag älskar gult. Men den gör mig nervös, den flaxar fram och tillbaka genom stålnätet och ser ut att må illa och vara förvirrad och sedan fladdrar den jäveln sig ner och dör.
Sen satte jag mig i parken ovanför Rosenthaler straße och det stormade varmt och ljuset var blekgult och när jag vände upp huvudet såg jag en man på ett tak. Han stod och blickade ut över gatorna med händerna på höfterna. Han hade keps. Han tog upp sin mobiltelefon och tycktes ta ett kort av sig själv. Sen stoppade han ner den i jeansfickan. Och hoppade.